Göteborgsposten – 20 september 1872, sida 1

nniers Boktryckeri. oo I Å sz. åtföljd ut till redden af tusentals undersåter, hvilka knöto rika förhoppningar vid denna resa. I Paris emottogs konungen hjertligt af i sin frände kejsar Napoleon, då Europas kanske mäktigaste monark. Visserligen käpner man ej ännu närmare förloppet af underhandlingarne mellan de båda farstarne, hvilka ej ringa tilldrogo sig Europas uppmärksamhet. Men så mycket torde dock vara visst, att konung Carl framkastade, öppen och rättfram som han var, för den sluge och beräknande kejsaren en af konung Fredrik VII gillad plan, enligt hvilken danska tronföljaroskapet skulle öfvergå till Carl XV och en fast nordisk allians bildas, allt med vestmakternas bisall, hvilket man hoppades vinna genom ett förbundsfördrag mellan den skandinaviska Norden och vestmakterna. Kejsar Napoleon var tvifvelsutan icke obenägen för saken, men svarade undvikande och uppmanade gin frände att söka äfven vinna det engelska kabinettet derför. Som bekant, besökte konungen jemväl London, der han rönte ett artigt, men likväl kallt emottagande af den Palmerstonska ministörons män. Emellertid gaf slutligen danska regeringen vika för påtrycknipgen af såväl sitt eget lands opinions om det svensk-norska kabinettet och utfärdade den bekanta Marskungörelsen, som utskilde Holstein och satte Slesvig i närmare förbindelse med konungariket Danmark. Ett försvarsförbund var nu nära att bli afslutadt mellan de tre rikena, då konung Fredrik VII plötsligt afled, hvarigenom ett albrott inträdde i underhandlingarne. Carl, som var så innerligt fästad vid den nordiska enhetstanken, kunde likväl ej genast uppgitva förbupdsfrågan. Tvärtom höll han i April 1864, genom egenhändiga skrifvelser till konung Christian IX och den danske konseljpresidenten, ett tillfälle öppet för danska regeriagen till underhandlingar om bildandet af ett statsförbund med gemensam utrikespolitik och gemensamt försvar. Detta förslag strandade dock mot de ledande statsmännens ohäga eller försigtighet. Allom bekant är den djupa smärta, hvarmed konungen måste, sjelf bragt genom omständigheternas tvång till overksamhet, åse Danmarks plundring af Tyskiand. Då det sålunda visat sig att på den allmänna politikens fält Nordens enande ej kunde vinnas, nöjde sig konung Carl med att efter bästa förmåga understödja och beträmja allt, som kunde bidraga till ett närmande emellan de tre rikena. Så nedsatte han i Februari 1865 en komit, som skulle utarbeta förslag till ny föreningsakt mellan Sverige och Norge, hvilket förslag likväl sedan förkastades af norska storthinget ooh derpå af svenska riksdagen. Så närmade han sig till den danska konungafamiljen, knöt vänskapsband med den unge kronprinsen, och hade den glädjen att se sin dotter, Lovisa Josephine Eugenia, som är född d. 31 Okt. 1851, bli dennes maka och Danmarks framtida drottning. Om konung Carl XV:s regering icke rönto önskad framgång i sin utrikes politik, var den deremot lyckligare i afseende på våra egna, uteslutande inre förhållanden. Genom förordningarne af d. 21 och 23 Maj 1862 hade Sveriges hela kommunnalväsen blifvit alldeles ombildadt, och hade genom de sålunda bildade fasta kommunoch länsrepresentationerna första steget tagits till en länge önskad och gagnelig decentralisation. Men folket var ännu söndradt inom sig genom ståndsindelningens bibehållande å våra riksdagar. Allt högljuddare och kraftigare fordrade den allmänna meningen en representationsreform med sjelsskrifvonhetens upphäfvande. Såsom ett korollarium af de nya kommunalförfattningarne utarbetado regeringen också ett på allmänna val grundadt förslag till ny riksdagsordning, hvilket framlades d. 5 Jan. 1863 af justitiestatsministern De Geer för ständerna, antogs vid påföljande riksdag d. 4, 7 och 8 Dec. 1865 samt stadfästades af konungen d. 22 Juni 1866. Det har uppgifvits, att Carl visade någon tvekan för att ingå på den genomgripande reformen, fruktande att af den regerande riksdagar skulle uppkomma, hvilka kunde inkräkta på konungamakten. Här, som alltid annars, uodertryckte han dock i afgörandets stund sin egen mening, om han verkligen hade någon sådan skild från den allmänna, och, som sagdt, biträdde ändringen, — en af de vigtigaste och betydelsefullaste reformer som under långa tider genomförts i vårt land. En aanan representativ och med förutnämnda sammanhängande reform var den om kyrkomötens införarde, hvilken blef lag d. 16 Nov. 1863. Dessa allmänna kyrkomöten ut