Göteborgsposten – 18 september 1872, sida 2

Från Paris. (Ur en korresp. till Morgenbladet). Den årliga konstutställningen har efter vanligheten erbjudit en mängd vackra saker, men icke ett enda mästerverk. Der finnas otaliga saker att se och intressera sig för, men få som man känner sig befogad att nämna. Den enda hedersmedaljen har tilldelats Jules Breton för två taflor, hvilka äro så enkla, att man sjelf icke vet hvarföre man alltid vänder tillbaka till dem: Herdinnank och Brunnen. På en frisk, solbelyst äng vaktar en ung flicka sina kor, som beta; fickan är stor och stark, nästan karlavulen, synbarligen utrustad med jemnt upp så mycket snille, som erfordras för att få korna att lyda, men det är en person, som gör sitt arbete gerna och har ögat uppmärksamt fästadt på sina vackra djur. Den andra taflan föreställer två unga flickor vid brunnen: den ena har redan fyllt vattenkrukan, som hon bär på skuldran, den andra är på väg att fylla den. Det är friska gestalter, hvilka konstnären adlar genom den ifver och den villighet, hvarmed de utföra sitt simpla arbete. Daphnis och Chlo är ett praktfullt stycke, framför hvilket alla stanna. Man skulle tro dess upphofsman, den unge konstnären Frangois, vara född i Arkadien, ty allt hvad som utgår från hans hand förtäljer om lycka, hans skog letver och doftar, hans menniskor äro friska och strålande som dagen. Konstnären har sålt sin vackra tafla till staten af patriotism, ehuru en utländing bjudit honom dubbla priset derför och ville taga henne med sig. Nu får hon stanna i konstnärens kära Paris. Den mest poetiske af alla franska landskapsmålare, den gamle Corot, har åter utställt en af sina skogar, fulla af ljus och lif. Solen skimrar igenom hans löfpartier, det är så tyst, så friskt i denna skog, när qvällen randas sjunger helt säkert näktergalen deri. Frånvaron af menskliga varelser gör ingenting ill saken: hvarje träd, hvarje planta är full af lif. Gustave Dors har utställt två stora taflor. Denne konstnär har sina små teckningar att tacka för sitt verldsberömda namn, men träder han till staffliet, skapar han endast jätteverk. Ingåfvo hans små teckningar icke så mycken aktning, skulle kritiken obarmhertigt kasta sig öfver hans stora taflor, ty den humoristiske tecknaren rör sig som malare endast inom det gräsligas område. Den oskyldiges dråp är en fasansfull grupp af qvinnor, hvilkas barn mördas af en rasande soldatesk; vaggan är krossad, barnet hänger mördadt vid modrens bröst. Taflan gör ett hemskt intryck utan att röra. Utställningen innehåller mångfaldiga minnen från Elsass, men rangen af konstverk uppnår endast en tafla af Henriette Brown: Elsass 18704. En förgråten, herrligt målad qvinna med Genvekorset på bröstet, håller fram en tallrik, hvarpå redan fallit guld-, silfveroch kopparmynt, men hon bönfaller om ännu mera och ingen kan motstå hennes tårfyllda blick. Det finnes på hela utställningen knappast någonting, som kan sättas vid sidan af de arbeten, som äro efterlemnade af den unge Henri Regnault, som stupade samma dag Trochu första gången fick det infallet att göra ett utfall. D. 19 Jan. 1871 funno kamraterna den genialiske unge konstnärens lik vid Buzenval och så fort en smula ordning och skick inträdt i landet, började en formlig folkvandring för att beskåda hans taflor. Ett porträtt i kroppsstorlek af general Prim, så naturiroget att originalet ej ville ega det, vinner måhända priset. Marskalken sitter på sin frustande, svartglänsande stridshäst och håller med kraft den vilde andalusiern tillbaka; det synes nästan förefalla honom svårare att styra det frihetslystna djuret med de blodskummande näsborrarne än att omstörta en tron; hans ansigte är blekt, en ensam lock af hans fladdrande hår faller ner öfver pannan. Bakom den mörke, tankfulle anföraren synas beväpnade bönder och borgare. Ett annat mästerverk Salome (Herodias dotter, som begärde Johannes Döparens hufvud) väckte oerhördt uppseende i Rom, hvarest det mälades. Gestalten är en blandning af zigenerska och bajadere. med korpsvart silkeslent hår och elaka ögon. I denna tafla har konstnären utvecklat den högsta färgprakt, det är isynnerhet ett bländande solgult, ett dunkelt blodrödt och ett saftigt hvitgult som bilda hufvudfärgen, som oupphörligt återkommer, ända från den lätta gyllene drägten till tapeterna, hvilka bilda nyanser af grundfärgen och ha gifvit stycket namnet: La femme jaune (Den gula qvinnan). Den unge så tidigt bortryckte konstnären bade också studerat Spaniens konst och har efterlemnat flera spanska skizzer, men inga helgon, ingen helig jungfru: Louis Veuillot kallar honom en hed