Göteborgsposten – 17 september 1872, sida 2

— — ett obetydligt antal kunde efter stora ansträngningar uppspåras på sjelfva ön, och med anledning håraf kan man med skäl fråga, huruvida det icke vore en affär att ånyo låta det muntra och envisa lilla hästslägtet lefva upp igen. Snart är jernvägen färdig; låtom oss ej försumma någon enda af våra binäringar! Orsakerna till öländingarnes händöende kunna vara mångahanda, men en är klar. De arma små djuren råkade nemligen ut för Frihetstidens regerande ständer, förskräckliga i åminnelse, och hafva troligen aldrig sedan dess kunnat repa sig. Det var samma ständer, som af nit för rikets sannskyldiga nytta utgåfvo den bekanta förordningen af d. 26 Juni 1766 emot yppighet och öfverflödoch förbjödo Åall införsel och nyttjande af Casse, Chocolade, Arrach, Pounche, både den som göres af Arrach och annan Årtificiel ; som förbjödo Syltsakers nyttjande till Desert-, men tilläto dem brukas som Sallat — Åvid Ett hundrade Daler Silf:mynts pligtgoch sedan dubbelt för hvarje gång någon häremot bryter; som icke blott förbjodo Tobaks rökande och allt annat nyttjande af Tobak hvarjom och enom, som icke fyllt 21 år — hvilket kunde vara ganska välvist — utan också gäfvo sig in på ett eljest så fridlyst område som ÅFruentimrens klädedrägt i följande behjertansvärda punkt: Till förekommande af en skadelig yppighet i Fruentimrens klädedrägter, varda ifrån then 1 Jan. 1767, alla släp på Fruentimmers kläder af allehanda slag förbudne; och må icke eller någon hädanefter på Fruentimmers kläder få tillsättja och gjöra Garneringar af annat, än endast samma slags tyg, hvaraf klädningen är gjord. Nu kommer straffet: Then som häremot bryter, pligte Etthundrade Dal. Silf.mynt, miste klädningen, och vare ovärdig, att thädanefter bära sidenHvilka fina psychologer dessa gamle Drakoner ändock voro! Hvilken raffinerad grymhet i denna straffbestämmelse ! . Och så följande karakteristiska tillägg: Vid samma pligt varda Styfkjortlar hädanefter förbjudne att bäras, utom vid hofvet, enär Fruntimren visa sig för Öfverheten! — samma Öfverhetsom stämpJat Styfkjortlars bärande som Lem skadelig yppishet och belagt brottet med hundra dalers pligt! sHvad hemmansoch jordbrukare af allmogen angår — heter det vidare utan krus — gå forblifva the vid then klädebonad, som i hvarje Landsort allmänt från gamla tider brukelig är, så för fattige som rike-. . Tjenstepigor förbjudes allt siden och halfsidentygs bruk och nyttande, undantagandes till mössor vid 20 Dal. s.m. pligt och sidenplaggets förlust, angifvarens ensak. Men alla the lösa qvinfolk och Pigor under 40 år, som beträdas utan tjenst, och sittja för sig sjelfva, förbjudes helt och hållet alt bruk af Siden och half Sidentyger, jemväl till mössor, vid Sidenplaggets förlust samt 20 Daler s.m. pligt och — Stockstrasl. Ingen courtoisie för pigor sander 40 år! Såsom ytterligt betecknande må ännu tilläggas, att ehuru man i 8 12 rent af stadgar, att Ingen må vid 100 dalers pligt såsom särskild härfriseur betjena andra med härs eller perukers accommoderande och frisering och i 11: Samtliga Rikets undersåtare vare hädanefter törbjudet, att hålla Löpare och Hejdukar, eller andra Betjente i dylik drägt, vid Ett tusen Dal. silfvermynts plikt; så heter det dock i den några månader derefter (d. 15 Okt.) daterade Bevillningsförordningen, att Rikets embetsmän eöfrån de högste till och med Landshöfdingar fritt må låta betjena sig af kammartjenare och laquayer och enhvar tillåtes hafva hvad slags och huru många betjenter som helst — mot en viss afgift, och ungefär det samma gälde om friheten attnyttja de förbudne varorna: Vin, The, Socker och Puder, för hvilken frihet Excellencer, Biskopar m. fl. skulle betala 20 daler vett för allt, öfrige Tromän 12 daler o. 8. v.: en noga specificerad taxa för Rikets Ständers sundersåtare af alla samhällsklasser och grader. Hela yppighetsförordningen blef på detta sätt visserligen socker för statskassan, men puder för undersåtarne. Råkade nu de stackars öländingarne att komma in under en egen i yppighetsförordningen? Nej, de råkade ännu värre ut; de blefvo föremål för en särskild förordning, gifven Stockholms Råd-Kammare then 14 December 1769, hvilken i sitt slag utgör ett ganska märkligt prof såväl på det faderliga tyranni, hvarmed man i dessa frihetstider vågade förgripa sig på egendomsrätten, som ock på det raseri att lagstifta för allt, både likt och olikt, hvaraf tiden var besatt. Förordningen lyder sålunda: . Till förekommande, af thet mindre Öländske Hästeslagets vidare fortplantning i riket. VI ADOLPH FRIEDRICH, med GUDS Nåde, Sveriges, Göthes och Vendes Konung etc. etc. etc. Arfvinge till Norrige, samt Hertig til Schlessvig Hollstein etc. etc. Giöre vitterligit, at emedan hos Oss af Riksens Ständer i underdånighet blifvit andragit, thet et litet Häste-slag, som finnes på Öland, och är af så svag och ringa beskaffenhet, atthet bör anses för mera sällsamt, än nyttigt, skal på flera orter i Riket börjat fortplantas, hvilket medförer otjenst och skada i then allmänna Hushållningen, hvarest et större Häste-slag altid gör mera nytta, än et mindre och svagare; Ty hafve Vi funnit nödigt at vidtaga någon författving, och vele til then ända, jämväl uppå Riksens Ständers underdåniga tilstyrkande, härmed i Nåder hafva befalt, thet alle Hingstar af thetta smärre Öländske Häste-slag, innom ct år efter thetta Vårt Besluts kundgiörande, böra utskäras, ehvarest the, utom Öland, i Riket finnas, om hvilket ägaren, vid Tio Daler Silfvermynts vite, skal draga försorg. Hvarförutan ock Vi förordnat, at all utförsel från Öland til Rikets Provincer af Hingstar, som icke hafva, åtminstone Nie Qvarters högd, skal vid lika Vite, som här förut är, vara törbuden. Thet alle, som vederbör, til underdånig efterrättelse länder. Til yttermera visso, hafve Vi thetta med Egen Hand underskrifvit, och med Vårt Kongl. Sigill bekräfta låtit. Stockholm i Råd-Kammaren then 14 December 1769. ADOLPH FRIEDRICH. P. G. Ehrencrona. Med ett visst öfverlägset småleende tänka vi tillbaka på Frihetstidens barnsliga lagstiftningsförsök på det ekonomiska området, utan att doek betänka, huru våra efterkommande om hundra år skola döma om oss. Eller måhända icke det bekanta domslutet af förlidet år, kontrasigneradt af hr