Göteborgsposten – 16 september 1872, sida 1

Göteborg d. 16 September 1872. Det fanns en och annan, som trodde att frågan om Nordslesvig skulle på trekejsarmötet i Berlin komma under förhandliog, emedan man ansåg den österrikiska kejsaren förpligtigad att ätven i det fallet tillse pragerfordragets uppfyllande och trodde den ryske kejsaren hafva åtagit sig vissa moraliska förpligtelser i detta hänseende — således en dubbel påtryckning som den tyske kejsaren och hans rikskansler icke skulle kunna motstå. Röster bärom förnummos äfven inom Tyskland, hvars press likväl genast uppreste sig deremot med den förklaring, att Preussen skulle i stället utan vidare lösgöra sig från den åtagna förpligtelsen och en gårg för alla uttala, att det vill oförminskadt behälla, hvad det nu har i sitt våld. Dessa yttranden af den tyska pres sen, hvilka tyvärr lära i detta fall ha hela den stora menighetens opinion bakom sig, fastän de i stället borde komma det tyska folket att rodna af blygsel, besvaras värdigt och energiskt af det danska Dagbladet med följan de ord: Det kan synas underligt att bemöta så dana uttalanden med något, som låter försonligt och fredligt. Och likväl vilja vi just emot dem visa, huru det danska tolket uppfattar denna elesvigska sak. Vi påsiå, att der äfven före Pragerfreden och den förutan består en moralisk rätt för Danmark till den del at Slesvig, som är och fortfar att vara dansk, och att det, i kraft af de nationala p incipei under hvilkas banr Tyskland sjeltt inviger sin stora framtid, tillkommer oss danskar räv till återförening med de Slesvigare, hvilks tänka och känna som vi. Vi påstå, att denna moraliska rätt, som icke kan ostraffadt skjutaå sido, blifvit en jemväl formel rätt genom den fördragsenliga bestämmelse, som faststälde, hvad som på många föregående stadier förbisedts och förutsatts. Vi påstå, att detta fördrag har både materielt och formelt förblitvit oberördt af de händelser, som senare timar, och att det, sedan det meddelats den danska regeringen, icke heller kan upphäf vas annorledes, än med hennes samtycke. Vi erkänna, att vi, då Tyskland år efter år underlät att uppfylla sina förpligtelser emot oss, knöto vårt hopp om uppfyllandet af våra anspråk vid Frankrike, och att våra sympaier, hvilka Tyskland gjort allt för att jags från sig, stodo helt och hållet på det förras ida under den förfärliga kampen. Vi erkänna,