Göteborgsposten – 16 september 1872, sida 1

kunna se neråt den långa lindalln och se rädjuren ligga i skuggan af träden. — Herregården! ropade jag så tydligt som möjligt! herregården! Lord Westbournes hus! Lord Westbourne! Det tycktes mig att hon förstod mig något, ty hennes ansigte fick färg och hon lutade sig fram för att bättre kunna ge in i parken, som låg der så grön i solskenet, med de skuggor hvilka de stora träden kastade öfver gräsmattan. Aldrig har jag sett någon finna sig så hastigt och naturligt hemmastadd i ett nytt hem; det var liksom en vilsekommen, ännu icke flygfärdig fogel, som åter kommit tillbaka i sitt gamla bo. Den vackra älskliga varelsen hade snart en plats för alla sina småsaker, redde till en liten säng för sitt barn, klädde af det sjelf och satte sig derefter i min gnngstol utanför dörren, ty aftonen var varm, för att sjunga det i sömn, medan Nancy och jag mjölkade korna. Hela huset tycktes ha blifvit förändradt sedan hon och barnet kommit dit, det var trefnad och munterhet der. Vaggmedarnes knarkande var nästan en lika behaglig musik för mig som hennes sång, ehuru den var mycket vacker och påminde mig om den tid då jag sjelf var barn och hade en moder. Jag brydde mig nästan