Göteborgsposten – 14 september 1872, sida 1

alltför många, voro de äsigter som vid detta val stredo emot hvarandra, egendomligt, ja, som vi tro, utan motstycke i vår valhistoria det resultat, som, i följd af ett nästan oursäktligt formfel, framgick deraf. Under alla förhållanden kan dock vårt samhälle lyckönska sig till utgången, ty de personer, på hvilka dess förtroende fallit, äro alla framstående och aktade män. Särskildt beaktansoch aktningsvärdt är dock det föredöme, som Göteborg vid detta val gifvit åt hela landet, då det bland sina riksdagsombud med ansenlig röstösvervigt insatt en mosaisk trosbekännare, och sålunda varit det första svenska sambälle, som åt juden tillerkännt den högsta medborgarerätten. Med kännedom om den klara blick, den grundlighet och sakkunskap, hvilka karakterisera den man, på hvilken denna utmärkelse sallit, egenskaper, hvilka han under en lång följd af år med oförtröttadt nit och till samhällets utveckling och förkofran härstädes i mångfaldiga riktningar gjort gällande, eger man all anledning hoppas, att Göteborg i honom funnit en målsman, mäktig att föra dess runor med den äran, som höfves ett samhälle, hvilket åsystar ej blott den enskilda kommunens, utan hela landets väl. Hvad nu beträffar det förargliga formfelet, som nödvändigtvis föranledde kasserandet af ett så högst betydligt antal röstsedlar, skall detsamma utan tvifvel ha det goda med sig, att vederbörande, såväl kandidater som valmän, hädanefter med något mindre bekymmerslöshet skola behandla den vigtigaste af alla medborgerliga rättigheter, den att välja rättsinnehafvare inom den till namnet andra, men i verkligheten måhända första statsmakten. Ty som det vigtigaste, hvilket under dylika förhållanden först bör komma under ompröfning, torde väl ändå billigtvis böra anses — valbarheten. Den valkandidat, hvars namn å valsedlarne förorsakade förvecklingen, var för öfrigt ej den, som vid detta tillfälle var den lidande, ty äfven om samtlige valsedlarne godkänts skulle han ändå denna gång, som det i dagligt tal heter, Åsallit igenom. Deremot är det nu fullt bevisadt, att en annan af valkandidaterna, ifall valet aflupit i vanlig ordning, skulle med omkr. 100 rösters öfvervigt intagit femte platsen bland de valda riksdagsmännen. Då emellertid just denae valkandidat var den, som å valmötet på Bloms sal först och, med ett undantag, vidlyftigast motiverade sin afsägelse och man, för att begagna en talares ord vid valmötet å Mindre Börssalen, väl måste medgifva en medborgare rättigheten att bli trodd på sitt ord, bör utgången af valet för honom om också ej för de många valmän, hvilka hedrat honom med sitt förtroende, vara den mest tillfredsställande. Samma dag som valet egde rum gafs å Nya Teatern, ominöst nog, Villovägar, bilder ur lifvet af Richard Gustafsson. Krönikeskrifvaren, mera intresserad för vallabyrinterna å Rådhuset än å teatern, var ej i tillfälle att ötvervara denna föreställning. Enligt alla sammanstämmande omdömen lärer dock hans förlust ej ha varit stor. Deremot skulle han ogerna velat gå förlustig Thorsdagens föreställning. Man gaf då Isouards Cendrillon, på ett sätt, som måste tillfredsställa anspråk, hvilka harmoniera med Zetterholmska sällskapets sångresurser. I främsta rummet nämna vi innehafvarinnan af titelrollen, fru Anna de Wahl, hvars okonstlade och naturliga återgifvande at den stackars lilla förtrampade askungen ovilkorligen måste intressera. Då vi här nedan återgifva en karakteristik af det sätt, hvarpå rollen utfördes af dess första innehafvarinna på svensk scen, kunna vi ej underlåta att anmärka det densamma i många hänseenden passar in på den älskliga skådespelerska, som i Thorsdags gaf lif och färg åt den intagande skapelse, hvars minne hägrar emot oss från vår barndoms underbara sagoverld. Hr Jacobson återgaf Alidors roll med passande värdighet och berömvärd måtta, hvarjemte hans utförande af sångpartiet röjde omsorgsfulla studier och god skola. Utan att forcera sin angenäma men ej särdeles starka stämma förstår han att göra den förträffligt gällande i ensemble-nummerna. Detsamma är äfven fallet med hr Nordstrand (prins Ramiro), som eger en tenor af mindre vanlig sympatetisk klang och som, då hans ännu i sin linda liggande förmåga af dramatiskt återgifvande blifvit mera utvecklad, måhända torde kunna uppnå en högre rang som konstens utöfvare än blott utilitetens. De elaka systrarnes partier utfördes at m:llerna Pira och Lublin. Den förstnämnda har, det märkes lätt, idkat för en mindre teater ovanligt omfattande sångstudier, men hennes sång värmer icke och hennes koloratur är ej sällan mera vågad än exakt. Hrr Lindström och Otterström lyckas väl i sina bemödanden att uppehålla styckets komiska element och göra sitt bästa för att pointera dialogens temligen krystade qvickheter. Hr de Wahl häfdar sitt välgrundade anseende som skicklig och säker orkesterdirigent och hr Josephson bar, i betraktande af de sceniska resurser, som stått honom till buds, åstadkommit särdeles smakfulla grupperingar och en väl komponerad samt täckt återgifven, effektfull sluttablå. Stycket, som i morgon uppföres för andra gången, förtjenar, med sin intagande, ljufva musik och sitt förtjenstfulla utförande, att åhöras och åskådas af hvar och en som längtar efter någon sinnesuppfriskanda amvavlinos I aäoanrnmana tt Hfanhanhliadar anvh