Göteborgsposten – 11 september 1872, sida 2

förmår väl jag, ack! emot min mors vilja? Jag hade endast mina tårar och mina böner att sätta emot den, och mitt motstånd är uttömdt. Är det således sannt, min Paul? Man skiljer oss åt. Jag vet icke hvad jag skrifver. Jag är förkrossad, jag har förlorat hufvudet. Ah, min mor, hvad du är grym! Ingenting har kunnet beveka henne, hvarken mina böner, mitt upproriska hjerta, eller min förtviflade undergifvenhet. Hon fröjdas åt min uppoffring, liksom om den ej kostade mig någonting, hon triumferar och jag dör! Det ser ut, min vän, som om förnuftet och visheten skulle förbjuda oss att älska hvarandra. Det ser ut som om våra planer att ingå en förening med hvarandra ej vore annat än barnslighet och dårskap. Du är för fattig, du är af för låg börd, det är hvad man sagt mig! För fattig, du! af för låg börd! Tror du ej, säg, att din fattigdom skulle ha utgjort min rikedom? Tror du ej att jag skulle ha varit stolt öfver att vara din hustru, öfver att bära ditt namn? Tror du ej att det skulle ha utgjort min glädje och min stolthet att dela ditt öde, att ha dig till mitt stöd, att ha ditt arbete att tacka för allt? Det var mitt hopp, och detta hopp, vid hvilket jag hakat mig fast, det måste jag nu öfvergifva för en fåfänga som jag ej kan fatta — jag måste afsäga mig lyckan derföre att min mor ej vill ha någon an