Göteborgsposten – 11 september 1872, sida 2

nan måg än en ädling. Hvad skall du göra? ;j Du kan ej qvarstanna här. Bespara mig den skammen att behöfva gifta mig i din närhet, liksom under dina ögon. Res härifrån, res långt bort. För med dig hela min själ. Jag skall ej återse dig mera, min barndomsvän, Jag skall ej återse dig mera, du som varit min käre och trogoe kamrat under alla mina ungdomsår. Farväl således, farväl för alltid! Min tanke skall följa dig öfver allt, du skall aldrig upphöra att vara föremål för den. Ehuru försvunnen från min väg är det du som skall skydda mitt lif. Ditt minne skall vara mitt beskydd, och om jag har något värde är det dig jag har att tacka derför. I samma mån öfversten hann vidare i läsningen af detta bref, vexlade m:me de La Varennes sinnesrörelse från en form till en annan. Först visade hon sig häftigt upprörd derefter satt hon liksom förslöad af bestörtning. Hennes ögon voro fästade på det papper Evrard höll i handen, orörlig och med sänkt hufvud lyssnade hon ända till slutet. — Om det finnes några tvifvelsmål qvar i ert sinne, så är brefvet undertecknadt, sade öfversten efter slutad läsning. M:me de La Varenne tog under tystnad och utan att vända sig om det bref han räckte