Göteborgsposten – 9 september 1872, sida 1

dermed till dess ni sagt mig om detta giftermål, som uppfyller er med glädje, räknas för en lika stor lycka af fröken de La Varenne? — Åh, lugna er, svarade hon småleende. Therese visade visserligen till en början någon motsträfvighet. Hon kunde ej på en dag vänja sig vid tanken på en så plötslig förändring i hennes lif; men det kära barnet har slutligen kommit till insigt om att hennes lycka är oskiljaktig från min. Allt var förklaradt för mig: Thöråse var ej fri, hon gaf vika för enträgenheten, hon offrade sig för sin mor. Jag greps lika mycket af harm som af sorg, och jag kan ej säga hvilketdera som upprörde mig mest, tillintetgörandet ef mina förhoppningar eller den på samma gång vidunderliga och naiva egoism som lades i dagen inför mig. — Mottag min lyckönskan, madame, svarade jag i det jag reste mig upp, och var öfvertygad om att den lycka som träffat er rör mig ännu djupare än ni kan ana. I det jag yttrat dessa ord hade jag närmat mig intill dörren. — Huru! utbrast hon, ni egnar ej denna dag åt mig? Har ni så brådtom? Theråse är i staden med Marthe; de skola komma tillbaka; stanna qvar! — Min Gud, madame, jag kan det icke,