Göteborgsposten – 7 september 1872, sida 1

ITAIHSCAT SOm om 1IVande IIIUStration TIII AOCasems flygande tofflor. Hr Warberg har i de många olika roller, han hittills utfört, fortfarande visat sig vara samme jemne och användbare sångare och skådespelare som alltid. Hr Callmen, som efter slutad sejour härstädes återgår till k. teatern, hör äfven till dem, som alltid väl fylla sina platser, hvarhelst man än ställer dem. Bland de nya bekantskaperna lyser m:ll Lillja Åsom en stjerna, bland alla tärnor små. Vi ha sällan sett en ung skådespelerska så lyckligt begäfvad för scenen som hon. Ett intagande yttre, en särdeles behaglig taloch sångröst, ett sätt att naturligt tala och röra sig på scenen, som, utan att såra det konstnärliga, ligger verkligheten så nära att illusionen blir fullkomlig, se der egenskaper, som en gång borde kunna bereda henne en plats bland Sveriges mest framstående artister. M:ll Klefberg har i ett par äldre roller, särdeles i Hönan och hennes kycklingar gifvit prof på en ganska anmärkningsvärd talang som karaktorsskådespelerska. Fruntimmerspersonalen är för öfrigt särdeles väl besatt och vackrare lefvande rosenparterrer än den som förekommer vid midsommarsvakan i Lekhyttan torde högst så teaterdirektörer kunna framvisa. Ja, midsommarsvakan vid Lekhyttan; detta återför oss till Nerkingarne. Utan att vilja öfver en nybörjande författare svänga kritikens barthuggande svärd, våga vi dock tryggt påstå, att utan det förträffliga spelet stycket som dramatisk produkt är, lindrigast sagdt, klent. Utan att vilja fästa oss vid den mängd efterbildningar, deribland många originalerna på pricken liknande kopior, hvaraf stycket hvimlar, låtom oss endast framdraga såsom ett dramatiskt missgrepp älskogsscenerna i andra akten. Om en författare af allra nyaste franska skolan omkring några af sina mest rafflande scener kastar mörkrets slöja eller mystiskt månskens halfdunkel, om Shakespeare låter Romeo och Julia svärma i samma magiska belysning, så kallar man detta scenisk effekt, men när en liten brukspatronsmamsell under sagde belysningsförhållanden faller en liten student om halsen och utropar : Min älskade Olle!, då känner man sig ockeå gripen, men af en obetvinglig skrattlusta, hvilken dock hastigt förgår och förbytes i vämjelse, när den osmakliga guvernanten, som egentligen tycks ha kommit till för att öfverraska andra och af andra bli öfverraskad, sjunger sina i en bildad qvinnas mun helt enkelt cyniska kupletter. Oafsedt dylika omisskänneliga tel, hvilar dock öfver vissa scener en viss nationel prägel och då härtill kommer det förträffliga spelet, den genuina Wibydialekten, som af hrr Bergström och Holmquist återgifves med förvånande naturtrohet, samt ytterligare den i folkton af dir. Littmarck komponerade, vackra musiken, så kunna vi i viss mån förklara styckets framgång, om också ej i så gigantiska proportioner som i hufvudstaden varit fallet. Om den förtjusande, direkte från Nerikes undersköna natur hemtade fonddekorationen vilja vi af aktning för våra hufvudstadskollegers förut fällda omdömen helst icke yttra oss. Andersson, Pettersson och Lundström bibehålla sin gamla dragningskraft och stycket är i sin ursprungliga gestalt tillräckligt roligt för att locka äfven den surmulnaste till skratt. I stycket är numera, istället för visan om Zandahls kanon, inlagd en af Lundström föredragen strike-visa, hvilken dock synes oss mattare än den förutnämnda Zandahls-visan och är framför allt ett lysande bevis på att den s. k. göteborgswitzen i hufvudstadens litterära jordmån slagit rot, vuxit upp och burit tusenfaldt frukt. I förbigående sagdt hade vännen Frans Hodell, i likhet med författarne i andra länder och numera till en viss grad äfven hos oss, fått hvad honom med rätta tillkommit eller författareandel för hvarje gång, som hans stycke — ty det äro och förbli oaktadt alla mer eller mindre oskickliga förfalskningsmanövrer samtlige efterbildningarne — i Sverige uppförts, så kunde han helt visst nu, i likhet med Eugene Scribe och Victorien Sardou, mått som en liten prins i ett litet slott och i lugn skrattat både åt Dagens Nyheters åsnesparkar och Kaspers ilskna gemenheter! Man klagar öfver något för långa mellanakter och öfver att spektaklerna börja för sent och i söljd deraf äfven sluta nog sent. Båda dessa olägenheter äro af den art, att de kunna och böra afhjelpas, likaväl gom det nu åter började oskicket att personer som ha fått biljetter inne på en bänk eller högst uppe på amfiteatern, istället för att intaga dessa sina platser, föredraga att spärra trafiken å sidogångarne, något som hrr vaktmästare böra vara de närmaste att förekomma. Åhmanska sällskapet lärer vara att hitförvänta redan d. 2 nästk. Oktober och börjar omedelbart derefter vintersäsongen med Maria Tudor och fru Charlotte Raa i titelrollen. Den nya orkestern lärer nu vara i det närmaste färdigbildad och kapellmästaren, hr Andreas Hallän, som i dagarne hemväntas från utlandet, lärer derstädes lyckats engagera flera framstående musici, hvarjemte det utmärkta Beyerböckska kapellet, som bekant, blir införlifvadt med den nya orkestern. Det Ungerska kapellet har ej heller hos oss förfelat sin dragningskraft och svårligen har Lorensberg, äfven i dess mest glänsande dagar, varit mera öfverfyldt än i Thorsdags, då ett briljant fyrverkeri jemväl afbrändes. Hvad nu beträffar det ifrågavarande kapellet, I