Göteborgsposten – 2 september 1872, sida 2

denne noge man ökade ännu mera hans ånger, jag höll på att säga hans samvetsqval; han anklagade sig sjelf för otacksamhet. Följande dagen borde han afresa och hade blott några timmar att tillbringa på Aubiers; han använde dem till att bese byggnaden och egoområdet. Nästan allt var nytt för honom, både utvändigt och inom byggnaden, der några med barnslig pietet bevarade gamla möbler voro det enda som påminte om den fordna inredningen. Allt bar vittne om en god smak, om eleganta på samma gång som enkla vanor. Jorden befann sig i ett blomstrande skick, bönderna voro väl behandlade och välmående, ty Paul satte en ära uti att förbättra deras ställning ur hvilkas leder han sjelf utgått. I likhet med nästan alla öfverlägsna män som gjort fälttåg i Afrika, förenade Evrard hos sig en krigares och en jordbrukares egenskaper; han gaf sin gudson mer än ett godt råd. För öfrigt var jordbruket ej det enda ämnet för deras samtal. De samtalade om tusen saker, såsom fallet vanligen är då ett par vänner råkas för en kort stund och måste skynda att meddela hvarandra sina känslor och utbyta sina tankar. Paul igenkände i sin gudfar den man han fått lära att älska, på samma gång som Evsrard i sin gudson återfann sin ungdoms bild. (Forts.)