Ivarjehanda. En envis talare. Staden Belfast i England har, enligt hvad nedanstående ur en engelsk tidning hemtade notis synes gifva vid handen, bland sina talare en man hvilken verkligen tycks vara alldeles ojemförlig i ett afseende, nemligen talträngdhet. Ty huru vanlig den genom denna benämning betecknade, öfverdrifna böjelsen att vid alla möjliga tillfällen hålla många och långa tal än kan vara, och om vi än icke skulle behöfva förflytta oss till England eller ens extra muros för att framdraga exempel på talare, hvilka utöfva den så skoningslöst att deras blotta åsyn på ett möte eller en sammankomst förmår injaga fasa hos deltagarne, finnes dock hos oss hittills intet motstycke att uppvisa till den scen, som i Belfast föranleddes genom en talares envishet att behålla ordet, och hvarpå beskrifning här nedan följer: . Det vor på stadsfullmåktiges samlingsrum i Belfast. En mr Rea hade hållit tal i två timmar rörande en plan att gräfva afloppsrör genom ett af stadens områden. Detta tal hade dock några gånger afbrutits genom skarpa inpass från mayornes sida, på hvilka skarpa svar följt. Men omkring kl. 4 på eftermiddagen hade mayorn förlorat allt tålamod och framställde proposition på omröstning, hvilken varit under öfverläggning hela dagen. Mr Rea önskade dock göra några anmärkningar. Mayorn befallde honom att sluta. Mayorn upprepade befallningen. Mr Rea underlät ånyo att lyda. Då kallade mayorn in två vaktmästare och befallde dem föra ut mr Rea. En af vaktmästarne, som i många år skött denna befattning vid stadsfullmäktiges sammanträden, klappade förtroligt mr Rea på axeln och bad honom gå. Denne vägrade och fattade tag i referentbordet, vid hvilket han stod, men vaktmästarne grepo honom och släpade ut honom, medan han gjorde så mycket motstånd han kunde. Om ordf. derigenom trott sig bli mr Rea qvitt, hade han gjort upp räkningen utan värden. Ty nämnde gentleman kom omedelbart derefter tillbaka till bordet, och ordf. gaf för andra gången befallning om hans Lutkörande. Detta försiggick dock ej utan svårighet, ty denna gång gjorde han starkare motstånd och nästan slet af ett stycke af det bord hvaraf han sökt bilda sig en barrikad. Uppståndelsen i salen beskrifves såsom ofantlig, nästan hvarenda ledamot var i rörelse och somliga hjelpte vaktmästarne. Ett följande försök af mr Rea att tilltvinga sig inträde misslyckades, men han måste ha varit hisklig att skåda der han stod i dörren. Han såg vild och rasande ut, säges det, halsduk och skjortbröst voro alldeles uppslitna. Ny nordpolsexpedition. En fransk tidning omtalar en ny expedition som för närvarande utrustas mot nordpolen för att upptäcka den länge sökta passagen från Stilla Hafvet till Atlantiska Oceanen. M. Octave Pavy, brorson till den förre biskopen af Algier och sekreterare, följeslagare och vän till den välbekante resanden Lambert, skall stå i spetsen för expeditionen. Under de sista tre månaderna har hr Pavy varit i San Francisko för att vidtaga förberedelser till sitt värf, och från denna stads hamn kommer resan att anträdas. Hr Pavy ämnar att öfvergifva den väg, som hittills följts af de resande, utefter östra delen af den amerikanska kontinenten, för att försöka vid den vestra, hvilken hittills aldrig blifvit försökt. Den stora svårigheten skall vara att klarera den is som hindrar framträngandet; men han hoppas finna Golfströmmen, hvilken, sedan den korsat Behringssundet, bör längre bort möta inströmmarne från norden. Expeditionen skall medtaga proviant för två år, och man har för afsigt att gräfva ner en del af förråderna i händelse man blir nödsakad att återvända samma väg man sökt tränga fram.