5 AFPPALTSOU ITAMII0I18 huru landtmannapartiets ledare redan i god tid före riksdagens början enats om ministerens fall, att ministren derpå äfven var beredd, och att allmänheten om den förestående katastrofen blifvit prevenerad genom broschyren Ministerkrisen, hvars författare dock dref sin försigtighet så långt, att han afhöll sig till och med från hvarje antydan om af hvilka män den nya konseljen skulle bestå, tvifvelsutan emedan äfven han insåg huru vanskligt det var att i detta hänseende agera profet och äfven svårigheten att åstadkomma en helgjuten landtmannaminister. Derjemte omnämndes hvarföre ministeren icke föll för konstitutionsutskottets tveeggade svärd, hvilket i anseende till mellankommande, oförutsedda omständigheter, icke ens drogs ur skidan. Men huru då förklara att i statsutskottet, som äfven kan bringa ministörer på fall, alla åtgärder uteblefvo för befrämjande af den annonserade ministerkrisen, då åstadkommandet af densamma icke blott var en hederssak för de antydda ledarne, utan äfven öfverensstämde med deras eget intresse, och då just i nämnde utskott de män sutto, hvilka, när en landtmannaministör skall bildas, utan all gensägelse måste betraktas såsom sjelfskrifna ledamöter i den nya konseljen? Innan jag besvarar denna fråga tillåter jag mig påminna om en ganska betecknande företeelse från riksdagens början. Ofta förr då den k. statsverkspropositionen till remiss föredragits i kamrarne, hafva de ledamöter hvilka företrädesvis gjort anspråk att hänföras till oppositionen, visat sig mycket angelägna att åstadkomma en diskussion, hvilken skulle motsvara hvad i andra representantförsamlingar kallas svarsadress. De ifrågavarande oppositionsmännen bafva vid sådana tillfällen uppträdt, mer eller mindre beslöjadt mot regeringssystemet, men hufvudsakligen mot de äskade anslagen, dervid flertalet af de efter uppmärksamhet trängtade varierat det gamla thomat Åden betryckta ekonomiska ställningen, under yrkande på den strängaste sparsamhet. Men detta tema kunde icke med någon effekt anlitas vid sistförlidne riksdag — och följden deraf blet, att i Andra kammaren, der oppositionen i regeln bör vara jordfast, egentligen blott två framstående ledamöter uppträdde med anmärkningar i anledning afstatsverkspropositionen, nemligen hr L. J. Hierta och hr Jöns Pehrsson. Den förre kunde lika litet nu som någonsin tillförne gilla att anslag begärdes till försvarsverket, då utsigten för verldsfreden aldrig varit så molnfri som just nu, en åsigt som man gerna lät denne talare både hysa och utveckla, öfvertygad att hans mening icke skulle utöfva någon pression på statsutskottet. Den andre talaren framhöll med oförminskad patriotism, men med större hofsamhet i ordalagen än fordom, att statsutgifterna i allmänhet både kunde och borde minskas, men huru mycket angat han ej, utom beträffande första hufvudtiteln, dervid dock nedsättningen blott afsäg det kungliga stallet. För öfrigt inskränkte han sig till att i allmänna ordalag förelägga herrarne i statsutskottet att iakttaga den strängaste sparsamhet. Men hvad dessa begge folkombud anfört, troligen mera för att gifva allmänheten prof på deras andliga och lekamliga tillvaro än i syfte att uträtta något, utöfvade också ingen pression på statsutskottet, hvilket icke på mänga år lemnats så fria händer, till och med af tidniogspressen, för statsverkspropositionens behandling. Det är visserligen för hvar och en, såväl inom som utom solkrepresentationen, glädjande, att statskassan befinner sig i ett förträffligt skick, att den ekonomiska ställningen i hela landet är god, och att industrien i alla riktgingar utvecklar en aldrig förr skådad lifakighet; men dessa glädjande företeelser komma lock ytterst olägligt för dem, hvilka till utszängspunkt för sina yttranden helst välja det UUmänt rådande missnöjet i landet, så vanligt lå den ekonomiska ställningen kommit i olag, vartill då skulden skjutes på regeringen, ätren när missväxt eller svag skörd inträffat ill följd af sträng torka eller öfverflödig neserbörd. Då är det öfverhufvudtaget ganska ätt att uppträda med glans som oppositionsran; föga talang fordras att göra sig till kolortör at edet allmänna misenöjet-, allenast et finnes i lager. Men hvarken vid riksdaens början eller under densammas fortgång unde material för ett sådant missnöje uppagas och ingen bjöd till att derpå uttaga nutsedel. Andra hållpunkter måste påfinnas, rnen för att göra något af dem fordras en iss begåfning, hvilken blott kommit på ett ttals lott. Det hade icke varit någon nöd om regengen med anledning af den goda finansiella ällningen hade begärt stora anslag; men reeringens anslagssordringar befunnos särdeles oderata. ec AA — — AM —— — — mm J Oo nr — 8 H ee ER 2