Göteborgsposten – 31 augusti 1872, sida 1

drillon, Slottet Montenero, Don Bruschino, Frihetsbröderna, Storhertiginnan, Pariserlif, Indigo, En hel familj på halsen (komp. af Littmarck); af dramatiska stycken: Nerkingarne, Löjen och tårar, Andersson, Pettersson och Lundström, Villovägar, Claude Gevert, Det borttappade fåret, Ståndsskillnad, Lill mor, Allt hänger på ett hår o. 8. v. Det synes oss derföre, som sällan en säsong börjat under mera gynnsamma anspicier, än den, som i morgon afton vidtager i vår nyrestaurerade teater. Det välkommen som vi härmed på det bjertligaste egna det aktade sällskapet innebär derföre, vi äro derom öfvertygade, för alla parterna, idel ljusa förhoppningar! Bland nya och åtminstone i en bemärkelse smakfulla detaljanordningar i Nya Teaterhuset inregistrera vi att en af våra erkändt bäste sockerbageri-artister, hr 6. B. Lindberg, förhyrt konditoributiken och den absolut erkändt förste i sin affär, hr F. Muhlenbock, fruktbutiken derstädes, en anordning, hvilken i all synnerhet torde komma att falla de teaterbesökande damerna på läppen. Artilleriteatern är också en teater och det till på köpet en, som hvarken saknar trupp eller åskådare, och äfven den teatern tänker nu börja sin säsong. I afton och i morgon uppföras i den gamla lokalen, gymnastiksalen å Otterhällan: 1:o) En natt i Falkenberg; 2:0) En Stockholmsmamsell; 3:0) Calle Glader eller en man af värde; 4:0) Vägvisaren för resande i Sverige. Den konsert, som Arbetareföreningens sångkör i Tisdags hade anordnat i Trädgården, var ofantligt talrikt besökt och i sin helhet ganska lyckad. Men vi äre nödsakade att göra en liten anmärkning: Då konserten slutats, var det kolmörkt och ej en sträle af ljus föll i de becksvarta gångarne; en främling kunde alltför väl eller rättare alltför illa ha ramlat omkull på ståltrådarne utefter gångarne eller marscherat ner i dammarne och hvem skulle väl då fått hans lemmar eller lif på sitt samvete? En af dessatre: 1:0) Trädgårdens aktiebolag, som tar betalt vid ingångarne och följaktligen måste vara skyldigt att låta de besökande slippa ut med lifvet; eller 2:0) Arbetareföreniogen, som tog betalt i bössorna; eller slutligen 3:0) hr Frick, som tog betalt vid disken. Vi vilja för ögonblicket alldeles icke inlåta oss på någon mer eller mindre klyftig utredning af Avem skyldigheten rätteligen tillkommit, vi anhålla endast å allmänhetens vägnar att nästa gång någonting dylikt i Trädgården anordnas få ljus i saken. En god vän har tillsändt oss ett litet häfte kalladt Strödda varierande poemer, författade af en på titelbladet namngitven poetissa. Då emellertid boken synes vara tryckt som manuskript, enär boktryckaren sjelf reserverar sig mot innehållet i följande ovanliga tirad: Tryckt på beställning hos N. N., vilja vi icke vara nog indiskreta att draga slöjan bort från de ädla dragen. Deremot kunna vi ej afhälla oss från att anföra tvenne af de varierande poemerna, hvilka nogsamt tillkännagifva att Hans Nikolaus Riis, Sophie Sager, Åskaldekonungen Ahlstrand och Tit. J. K-n (se sista krönikan!) ingalunda stå ensamma i fråga om originalitet och poetisk lyftning. N:o 1 lyder så här: Några tacksamhetens ord, egnade D. D. högstsalige Maj:r, Konungarne Carl JIV Johans och Oscar I:s minne. Konung Carl den 14:de med stort förstånd och snille, Han svenska folket allt gedt ville, Ty han stiftade frid Och slutade krig. Vårt Svenska land der vi ha friden njutit Nu uti femtio åtta år, Ett vänskapsband med grannländer är knutet; Bön för dem till Gud från hvar Svenskt bjerta går. Och Bernadottska slägten förde friden, Ty uu öfver halft Sekeltiden Ä Har intet krigets stämmor rasat här, Till Gud och Konungar vi vär tacksamhet hembär. Konung Oscar, som mild och god han var, Men Sverige fick denna monark ej ega qvar, Ty från sitt svenska folk han tidigt gick, Hos Gud, han bättre hem der fick. Men minnet lefver och skall lefva qvar, Huru ömsint, god han var, Han ställde väl för qvinnan så, Att hon fick blifva myndig då. Det kan man kalla högstämd, bögkonungsk lyrik! Men vär nya Sappho kan äfven vara svärmiskt erotisk. Hör på bara: Inglingen. Jag sett en hygglig yngling på ett kontor Vid stora torget der han nu bor, Hans blick, den är så god och mild, Jag mins så lifligt hans vackra bild. Ja! hvad den ynglingen är gentil, Jag glömmer aldrig hans Engla min; Och emot alla han artig är, Ack! hvad det honom klär. Hans sätt är mycket lugnt och stilla, Han låter sig ej af någon förvilla, År ömsint, nitisk på sin plats, Och följer alltid sin goda föresats. För allt i verlden, gode hrr och hyggliga ynglingar på kontor här i staden! Gören Eder ioga saliga törhoppningar om, att det är en af Er, hvars ljufva bild den hulda bär i sitt hjerta. Visst icke, händelsen tilldrager sig teke i Göteborg, utan i — annorstädes. Kärleken är tålig och mild, heter det. Ett nytt bevis derpå erbjöd sista kapplöpningen. Det var en älskande yngling som gick