Göteborgsposten – 30 augusti 1872, sida 1

hade fallit, dödligt sårad under jagten efter de upproriska arabstammarne, och kort innan han utandades sin sista suck hade han förordnat Evrard till sin universolarvinge. Han testamenterade honom nemligen sin mor och sin syster, hvilka lefde tillbakadraget i Paris och som hans död skulle försätta i ett tillstånd som gränsade till nöd. Det var Eudamidas testamente; öfversten hade helt enkelt antagit det. Hans regemente befann sig ej ute på expedition, han tog permission och reste genast för att öfvertaga ett arf som ingen tänkte på att bestrida honom. Inom kortare tid än en månad hade han, tack vare sina verksamma mått och steg och tack vare äfven — ty vi måste uttala hvad han sjelf ej ville uttala — sin frikostighet, hade han förskaffat de båda qvinnorna en ganska passande ställning, en ställning hvari de voro skyddade för nöden. Sedan hans värf var fullbordadt, hade han ännu några veckors oberoende och ledighet qvar; han visste ej hvad han skulle göra. Det förskönade och liksom genom fåernas trollspö förvandlade Paris rörde honom knappt. Inför de underverk som åstadkommits af en civilisation, vid hvilken en lång bortovaro gjort honom nästan ovan, erfor han redan ett slags hemsjuka. Han saknade sitt enkla lif der ute på Afrikas stepper, de