Göteborgsposten – 30 augusti 1872, sida 1

styrka i krigets bittra skola, återvunnit sitt lugn. Men han blef ändock trogen sin sorg och minnet af den lycka han förlorat tycktes honom vara att föredraga framför den lycka som ban skulle ha kunnat finna, men som han ej sökt. Sådan var öfverste Evrard. Man skall kanhända bli förvånad öfver att så romantiska känslor kunna uppenbara sig i ett läger; jag skulle bli ännu mer öfverraskad af att träffa på dem ute i verlden. Han hade ej återsett Frankrike sedan han lemnat det. Innan han lemnade det, hade han sålt sin lilla jord, realiserat sin anspråkslösa förmögenhet. Hela hans ärelystnad för framtiden bestod i att man skulle låta honom åldras under den blå himmel, hvars renhet småningom nedstigit i hans hjerta. Han älskade det yrke som räddat bonom från hans eget jag. Slutligen hade han fattat en nästan sonlig tillgifvenhet för den afrikanska jord som så hastigt blir ett fädernesland för dem som komma dit; på afstånd tyckes detta vara en landsflykt, men landsflykten börjar först den dag då man är nödsakad att resa derifrån. Förlidet år vid början af sommaren, gick han emellertid ombord på ett fartyg för att begifva sig till Marseille. En af hans vapenbröder, den bland alla som han höll mest af, en af dessa okända hjeltar som försvinna i röken på bataljfälten utan att ha sagt sitt namn åt äran,