Göteborgsposten – 28 augusti 1872, sida 1

för mig ingalunda obekant; då man är nära målet för en resa under hvilken man ej haft någonting att göra, känver man en viss beklämning i hjertet, man erfar någonting liknande det man erfar vid uppvaknandet efter nattens sömn. Emellertid tycktes detta obehag försvinna så fort vi hunnit kasta ankar. Manilla låg framför oss med sina imposanta byggvader, sina hundra kyrktorn och sin lifliga redd. Vi hade kommit in i hamn och det stora fartyget sänkte sina segel. Vi nödgades lemna denna lugna kajuta, hvarest de första månaderna af vårt sälla äktenskap förrunnit, och jag måste bekänna att det kändes smärtsamt för oss att skiljas vid allt som påminde om vår vistelse i denna lilla välsignade fristad. Utan att uppehålla oss i staden Manilla begåfvo vi oss till Laguna, der Flora och jag blefvo mottagna af tjenare som skattade sig lyckliga af att återse sin unga herrskarinna. Belägenheten var ännu mera förtjusande än jag föreställt mig den: solen tycktes med ömhet betrakta denna yppiga del midt i hvilken Lagunas blå och djupa vatten aof. — Det är på en dylik plats och med dig till sällskad som du fruktar att jag skall känna ledsnap! sade jag till Flora i det jag lät mina förtjusta blickar fera omkring det landskap som omgaf 028.