Göteborgsposten – 28 augusti 1872, sida 1

— Iåtom oss sätta oss här, sade Flora; det var länge sedan jag gick så längt. Oh, hvad de äro rysliga dessa tropiska trakter, der döden doljer sig under deras steg som fröjda sig åt lifvet! Vi satte oss bland växterna med sina stora blad, som förbletvo kyliga oaktadt den brännande solhettan, och Flora insomnade sedan hon lutat sitt hufvud mot mitt bröst. Jag vågade ej göra en rörelse af fruktan att väcka henne; allt var tyst omkring oss. Floras sömn hade räckt en fjerdedels timma då jag såg henne göra en häftig rörelse och föra handen till sin fot. — Albert! utropade hon i det hon hastigt reste sig upp, ett giftigt djur har bitit mig... — Ett giftigt djur? upprepsde jag; jag har ingenting sett. — Obh, jag kände det, en orm bet mig... Se der är han; hör huru det prasslar der han glider fram... Oh, Albert, för mig härifrån. Jeg var således allt för lycklig! Jag hade tagit min hustru i mina armar och sprang som en vansinnig i den upphettade atmosferen. Den stungna foten började svullna. — Min Gud, hvad jag lider! sade Flora med matt röst.