Göteborgsposten – 28 augusti 1872, sida 1

Flora smålog med en triumferande min. ö — Erinrar du dig den första dagen då du säg mig på La Marsaulaie? sade hon. Jag frös, jag var nedstämd, jag tänkte på allt bvad du ser här... — Och jag anade hvad du led, svarade Jag — I morgon, återtog hon, skola vi gå igenom alla våra plantager och vid återkomsten skola vi knäböja vid mina föräldrars graf... Du bör bedja för dem, Albert; de dogo båda unga och de hvila vid hvarandras sida, såsom jag skulle vilja ... Hon tystnade, fruktande att göra mig ledsen med sina dystra reflexioner. Den promenad vi denna dag gjorde blef vår promenad för flera på hvarandra följande dagar. Under en månad gingo vi regelbundet och satte oss på samma plats, liksom de bengaliska foglar hvilka man påstår vara oskiljaktiga och som tycker om att sitta vid hvarandras sida på samma gren. Vi voro sjelfra de första att skratta åt denna jemförelse, och det fanns ingen som kunde förlöjliga vår idyll. Men en dag fick Flora det infallet att gå längre. Värmen var tryckarde; vi gingo långsamt i skug gan af de stora kokosträden som läto sina stora frukter hänga ner öfver våra hufvuden. Lookade af avalkan från sjön, gingo vi dit ner.