Göteborgsposten – 23 augusti 1872, sida 1

ville han dö som fransman. Han undertecknade sin förklaring med darrande hand och begaf sig på hemvägen. Men hettan var mycket stark och hans krafter voro snart uttomda. Han stannade vid kanten af vägen, afsvinmade och dog, fast hållande i handen beviset att han bibehöll sin transka nationalitet. Tillåt mig i sammanhang härmed berätta en annan händelse, som nyss ulldragit sig. Ea köpman i Sådan, mr Varinet, hade med egen lifstara räddat en baiersk soldat, som höll på att drunkna i Maas floden. För ett par dagar sedan erhöll han riddarekorset al preussiska förtjenstorden. Han återsände genast dekorationen jemte ett i mycket värdig ton hållet bref, hvari han bland annat yttrade, att om han räddat en äÖfientlig soldat, så var det för att göra sin pligt och ej för att erhålla någon belöning. Men, säger han, vom ni vill belöna mig för att jag räddat litvet på eo af edra soldater, återskänken då friheten åt den sista fransmannen, som I behållen såsom tange ännu etter kriget. Man för man. I ären mig skyldige en, och jag gör anspråk på honom. Man atvaktar med nyfikenhet tyska kejsarens svar.