Göteborgsposten – 20 augusti 1872, sida 2

kära barn, som ej har något annat stöd än mi ty hennes mor förlorade lifvet då barnet såg dagen. Kallad till Frankrike för några affärer måste jag föra med mig min nitce, ty jag kunde ej lemna henne ensam; jag var också rätt belåten med att hon skulle få se det land der hennes förfäder lefvat... Då jag ej kände någon här, ansåg jag mig ej böra klappa på grannarnes dörrar för att göra visiter som en sannolik återresa till vår ö skulle ha tvingat mig att afbryta, kanhända inom några månader. — Och ert slott, frågade m:me Legoyen, hvad skall bli af det om ni afreser? — Mitt slott, madame, skall stå som ett minne från det förflutna midt i den närvarande verlden som ständigt undergår förändringar; det skall förbli stängdt ända till tiden för vår återkomst till Frankrike, om den någonsin inträffor. Men bordet är dukadt och jag beder er göra mig den äran att stiga in i matsalen. . . Blifven ej öfverraskade, ni hade ej tagit tio steg i allen innan jag varseblef er. .. Under det onkoln talade hade Flora ej rest sig ur sin fåtölj; hon hade sutit orörlig med fötterna mot elden; men hennes brinnande ögon hade varit riktade än på m:me Legoyen, än på hennes syster, än på mig. Det fanns i hennes blick någonting genomträngande och vildt, som ögonblickligen påminte mig om de