Göteborgsposten – 20 augusti 1872, sida 1

uppför en lång all af tvåhundra år gamla kastanier, de flesta af dem stympade och krokiga; en fläck mossa och en lindrig upphöjning i marken utvisade platsen och liksom grafven för dem som tiden förstört. Man skulle visserligen ha kunnat kalla platsen en vildmark; men hvilka glada fogelsånger hördes ej i denna, åt naturens nycker öfverlemnade park! Hvilken mängd tjusande blommor funnos ej i dessa nla vanvårdade allser, blommor som man fves skulle ha sökt på gräsvallarne vid såra moderna slott! Här och der hakade sig ingar fast vid några taggiga buskväxttr, och vi fingo göra halt för att frigöra dem. Emellertid skredo vi under tystnad framåt, erfarende denna egendomliga sinnesrörelse, som gamla och öfvergifna boningar förorsaka. Framför 8 reste sig den dystra facaden af slottet mel: dess skarpa torn, dess höga skorstenar och djuva vallgrafvar, Omkring det gamla slottet, så dystert att beskåda, flögo skarpt skriande tornfalkar, och svalorna hade sökt skydd i slottsgluggarne. — Nåväl! sade m:me Legoyen, det tycks ej fionas någon i detta slott; akta dig, Emma, någon ond hund kunde rusa fram ur det der nästet! — Jag ser ingenting, svarade den unga flickan, hvarken slottsherre eller stallmästare damernas