Göteborgsposten – 20 augusti 1872, sida 1

Det var m:mo Legoyen som borde taga till ordet. — Herr de Rogarion, sade hon med någon förvirring, vi ha tagit oss friheten, min syster och jag... Hon tvärtystnade. I den stora kaminen brann en brasa, och framför denna brasa befann sig, till hälften liggande utsträckt på några kuddar, en ung flicka med mörk hy och insvept i en ofantlig schal af rödt tyg. Vid åsynen af oss reste hon sig på armbågen och tycktes vilja fly bort. — Levanta-te, Flora, y queda te aqui (Res dig upp, Flora, och stanna qvar) sade herr de Rogariou till henne och tillade vänd till oss: Denna unga flicka är min nigdce, dotter till min äldre bror som dog i Manilla för tre år sedan. Flora reste sig långsamt upp, svepte tätaro omkring sig sin röda schal, kastade på oss en egendomlig blick och riktade derefter sina stora svarta ögon mot elden i kaminen samt sjönk ner i en fåtölj. Det låg i hennes rörelser något af detta mjuka behag som karakteriserar kattslägtet; men hennes anletsdrag uttryckte ingenting grymt eller utmanande. Under schalen, hvari hon var insvept från hufvudet till sötterna, hade hon den lätta drägt som qvinnorna på Manilla bära i det brännande klimat som der är rådande; men vid hen