Göteborgsposten – 15 augusti 1872, sida 2

mig mitt eget samvete att af alla de närvarande personerna hado säkert ingen anställt flera betraktelser öfver fröken Trågorefs behag in jag. En vacker kompliment, uttalad vid något lämpligt tillfälle, skulle dock ha haft långt mera värde för dem. Man håller er räkning för hvad ni säger, ej för hvad ni tänker. Det var lika naturligt, att känslan ef de fel jag begått skulle bidraga till att göra mig tyst. Emellertid var det till hvad pris som helst nödvändigt att jag skulle göra ett bemödondo att återupprätta mig i de båda systrarnes opinion. Då bullret af den sista kaleschen med de sista gästerna upphört att ljuda från allön, kände jag mig vara något säkrare herre öfver mig sjelf och lyckönskade helt djerft fröken Trågoref till sin framgång med afseende på den nyss slutade festen. — Ni är verkligen allt för artig, svarade hon småleende. Men nu då vi äro ensamma, kunna vi i friska luften njuta af denna verkliken förtjusande afton. Kom, min syster, tag din mans arm. — Gå ni tre, svarade herr Legoyen. Jag måste i morgon bittada begifva mig till Nantes i och för en angelägen affär, och jag har knappt tid att ordna några papper i min kappsäck.