Göteborgsposten – 15 augusti 1872, sida 2

sig ej vidare med mig. Hon visade denna afton en glädtighet, en älskvärdhet som jag ej kunnat ana; hon var liflig. strålande, yster. Hvarifrån härledde sig denna sprittande liflighet? Från en ganska enkel orsak: bland de damer som voro samlade i slottets stora salong, fanns ingen enda som kunde täfla med Emma i behag och fraicheur; det var denna triumf, om hvilken hon var medvetande, som gjorde henne så lycklig. Hon var dock verkligen förtjusande. Hennes kinder hade den skäraste rodnad, hennes blå ögon strålade under dess långa blonda ögonhår, ech hennes silkeslena lockar fladdrade i långa bucklor ner utefter hennes hals, som var af en ojemförlig hvithet. — Nåväl! sade m:mo Legoyen helt sakta till mig då jag lemnade spelbordet, hvad säger ni om min syster? — Hon är förtjusande vacker, svarade jag. — Och ni har ej sagt mig någon kompliment, lika litet som ni sagt någon enda sådan till henne?... I sanning, Albert, jag förstår mig ej på er! Och m:me Legoyen aflägsnade sig i det hon gjorde en liten rörelse med axlarne som bidrog att förbrylla mig. Det var tydligt att jag utan att vilja det gjort mycket orätt både mot henne och hennes syster, och dock sade