Göteborgsposten – 15 augusti 1872, sida 1

och jag; promenaden var sedermera ganska glädtig. När jag emellertid sedermera dragit mig tillbaka till det rum som var bestämdt för mig, väckte de ord som af m:me Legoyen blifvit uttalade mina eftertankar. För att bibehålla min roll såsom aspirant på fröken Tregorefs hand, borde jag således underkasta mig att vara såsom alla andra, att visa mig annorlunda än jag är, att undertrycka mina impulser, dölja mina intryck. Detta perspektiv kunde ej annat än förskräcka mig något, och jag erfor liksom en obestämd saknad af den frihet som jag skulle afsvära mig. Oh, huru obeständig är ej den menskliga naturen! huru många gånger hade jag ej i farliga förhållanden under mina äfventyrliga irrfärder ifrigt efterlängtat denna hvila som nu erbjöds mig, detta lugna och ordentliga lif, hvari allt lockade mig att inträda! Och biett derföre att jag behöfde lägga band på mig under några veckor, kände jag mina beslut vackla! Kunde jag således ej för att göra mig förtjent af att bli Emmas man underkasta mig de öfvergående prof som blefve mig pålagda? Under det jag öfverlemnade mig åt dessa tankar, hörde jag fröken Trågorefs röst hinna ända upp till mig, då hon sjöng en romans hvartill hon akompagnerade sig på pianot. Hrad föregår väl i denna unga flickas