Göteborgsposten – 14 augusti 1872, sida 2

hade kusin Legoyen förmågan att tala mycket på samma gång han åt med god aptit. Det blef fråga om Paris, om dess bullrande nöjen och det oroliga lif man der för. Fröken Trågoref lyssnade med uppmärksamhet på oss; hon tycktes på en gång glad och orolig öfver det bullersamma hufvudstadslif som måhända snart skulle bli hennes. Jag följde på hennes ansigto återspeglingen af de intryck hon erfor af våra ord, och jag trodde mig der upptäcka en naiv nyfikenhet, tillbakahållen genom en stor fond af klokhet. Det fanns på bordet en mängd frukter, röda körsbär och aprikoser af en något blek färg — vårens sista, sommarens första frukter — och på kaminen utbredde sig i porslinsvaser alla de blommor som den högt uppdrifna hortikulturen förmått acklimatisera på Loireflodens gästvävliga stränder. I dessa frukter och dessa blommor, frambragta af en gynnad jordmån, såg jag bilden af de tankar och känslor som arbetade inom denna unga blåögda flicka som redan lemnat bakom sig barndomens leende illusioner och blygt trädde in i den fulla ungdomen, färdig att möta lifvets allvarsamma sida i samma ögonblick hennes ansigte strålande af ungdomens hela glans. På detta sätt använde jag min skarpsinnighet för att förklara hemligheterna i ett hjerta som jag föreställde mig romaneskt såsom mitt eget.