Kejsarmötet i Berlin kommer tydligen att bli något särdeles grannt. och skola royautåons imposanta emblemer der utvecklas i hela sin prakt. Kejsar Wilhelm skall fram träda, omgifven af de flesta tyska furstarne, såsom konungen af Wirtemberg, atorhertigarne af Baden, Hessen, Mecklenburg och Oldenburg. Tvitvelaktigt är dock ännu, huruvida konungarne af Baiern och Sachsen skola infinna sig. I deå senares ställe kommer väl kronprinsen af Sachsen. Kejsar Alexander återigen skall ha omkring sig tre till fyra storfurstar, förutom storfursten-tronföljaren. Kejsar Frans Joset skall väl i sin ordning komma, kringhvärfd af en mängd lysande erkehertigar: Alla tre skola de ha hos sig sina rikskanslerer. Den europeiska pressen betraktar tortfarande mötet såsom bådande en tid af lugn för Europa — och detta fastän ingen underrättelse gifver vid handen, att ens frågan om något slags inskränkning i rustningarne skall komma på tal. Tvärtom skola de praktfullaste militära skådespel utvecklas. Mötet skall väl derför båda Europas fred i den riktningen, att de trenne monarkerna skola enas om vissa principer, hvilka Europas öfriga stater och folk måste underkasta sig. En angeläsenhet, som man inom diplomatiens verla synes tro bli föremål för öfverläggning mellan kejsarne, är den s. k. Nordslesvigska frågan, i hvilken alla tre kejsarne äro engagerade, de tvenne både juridiskt och moraliskt, den ene endast mora iskt. Alldenstund man kan antaga, om detta rykte bekräftar sig, att Tysklands kejsare icke ekall göra synnerliga eftergifter, så skall väl Danmark nödgas att underkasta sig de höga potentaternas tryckning och hålla till godo med den remsa af Nordslesvig, som Tysklands kejsare kan finna med sin håg förenligt att afstå utan afseende på den i pragerlreden inryckta bestämmelsen om den fria omröstningen.