Göteborgsposten – 9 augusti 1872, sida 2

kant målare på visst sätt äfven ett inträdeskort till ryktets tempel. — Ni är en man med ovanligt geni, upprepade den store konstkännaren. Det är för besynnerligt att man alltid skall träffa geniet antingen i en källaro eller på ett vindsrum; aldrig upptäcker man det i mellanvåningarne. Men till saken. Ni eger fin touchering, ovanlig originalitet i afseende på uppränningen, en märkvärdig renhet i färgläggningen och en fullländad förmåga att återgifva det minutiösa, utan att dervid förråda någon svaghet — en högst sällsynt kombination. Den der flickan som matar dufvorna är ypperlig. Fulländad måste den bli. Äfven den der lille tiggargossen, som genom det förgylda gallerverket på porten blickar in i blomsterträdgården, är förträfflig. Ert pris för dem båda? Ren rodnade starkt. — Monsieur är allt för god, mumlade hav. En artist utan namn her ej något pris utom — — Äran, ifyllde Lili i det hon steg fram med klappande hjerta och tårfyllda ögon. Ah, monsieur, gif honom ett namn i Paris! Vi behöfva ingenting annat — ingenting annat! — Arma dårar! sade konsthandlaren sakta. Jag hörde dessa ord. De hörde dem ej.