Göteborgsposten – 9 augusti 1872, sida 2

med sitt präktiga ekipage på vår trånga gränd, och vi skulle alltid få se himlen eller så mycket deraf som vi kunde önska, och Lili skulle ha sin egen trädgård, i hvilken jag skulle få vara i friska luften hela dagarne och tänka mig tillbaka till Provence. Mina drömmar och fantasier blefvo afbrutna genom ljudet af den lille mannens röst, då han åter inför Rens upptog samtalets tråd. — Jag skall gifva er fyratusen francs för hverdera af dessa två taflor, upprepade han. Det är en ren bagatell mot hvad ni skall förtjena på en tid af sex månader — om — om — ni hör mig ju? — ert namn blir bragt inför offentligheten i Paris i mina gallerier och under mina auspicier. Jag förmodar att ni hört något om hvad jog kan uträtta, eller hur? Nå väl allt hvad jag kan göra för er, skall jag göra; ni har stor talang, men utan introduktion i konstverlden kan ni lika gerna rulla ibop era taflor och bränna upp dem i er kakelung för att bespara bränsle, min vän. Förstår ni det? Renå förstod det fullkomligt. Lili riktade mot den gamle mannen sina ljufva, bretagniska ögon och smålog af tacksamhet mellan tårarne. — Helgonen skola belöna er, monsieur, i en bättre verld än denna, sade hon sakta.