Göteborgsposten – 6 augusti 1872, sida 1

de klöfso luften utan att behöfva tigga sig till den frihet de njöto. Men jag skulle ej ha velat beröfva svalorna en fjäder af deras vingar, om jag haft makt dertill, och jog skulle ej ha velat borttaga en timma af Lilis frihet. Biommor likna edra poeter; de gifva utan groll, och liksom förhållandet är med alla frikostiga gifvare bli de sällan belönade på rågot sätt. Vi öfverlemna hela vårt förråd af välsignelse, alla vår vällukts skatter till den menniska som vi älska, och sedan hon mottagit denna vår uppoffring säger hon: En gulnad, förvissnad ros! — i soplåren med henne! samt kastar den stackars förvissnade blomman bland allt möjligt afskräde att der ruttna bort. Nåväl, Lili gick ut den vackra sommardagen — hon var i sällskap med några unga menniskor hvilka i likhet med henne sjelf uppehöllo sig med sina händers verk — och jag stannade hemma i vindskammarfönstret, varm och törstig, lutande och blek, nästan halfqväfd af den damm som trängde upp från gatan och hörande föga annat än sparfvarnes qvitter och ljudet af en ångmaskin i ett bageri i närheten! Ty det var en sådan dag då hela Paris var ute och lefde festligt, alla menniskor borta från sitt hem utom sådana som Lilis gamla mormor och den gumma som vakade hos henne. Så sade åtminstone de hvita dufvorna, som