Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 2

tusen santasier invagga mig i den tron att jag ö ännu en gäng skulle blomma i den gamla skuggrika trädgården i Provence. En natt — den hetaste natten under hela året — kom Lili till min sida vid det öppna fönstret. Det var mycket sent; hennes arbete var gjordt för natten. Hon stod ett ögonblick med sina läppar sakta tryckta mot mig, blickande ner på stenläggningen som glänste likt silfver i månskenet. För första gången blef hon varse målaren Renå, som gaf akt på henne från sitt fönster med ögon som voro glödande men på samma gång fuktiga. Jag tror att qvinnor ha en vises aningsförmåga vid sådana tillfällen, så att de förutse när de skola bli älskade. Hon drog hastigt igen jalusien och blåste ut lampan samt kysste mig i mörkret. Var hennes hjerta gladt eller sorgset? Kanhända båda delarne. Kärlek gör en person sjelfvisk. För första gången lät hon fönsterjalusierna vara tillstängda under alla de långa qvafva timmarne ända till daggryningen. — Alltid när en qvinna får se någonting från sitt fönster som inger henne begär att se om igen, drager hon igen jalusierna. Jag undrar huru det kan komma sig, sade balsamträdet till mig.