Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 2

att vara litet blek och lefva en smula i mörkret och stå hopkrumpen i fönstret till ett vindsrum än under en kort tid lefva på stor fot i solskenet för att sedan kastas i en rännsten. och man kan vara så lycklig öfvorallt — nästan öfver allt! — blott man är ung. Om jag blott kunde få se ett litet större stycke af den blå bimlen och hvarje söndag komma ut i skogen och lefva en våning lägre ner, så att vintrarne ej vore fullt så kalla och somrarne ej fullt så varma, och om jag dertill hade litet mera tid att gå till messan i katedralen samt kunde köpa ett vackert blått och hvitt porslinshem åt dig, skulle jag ej begära mera af den heliga jungfrun — ingenting mera på jorden. Hon hade hyst samma enkla och oskyldiga önskningar allt sedan den stund då hon tog upp mig från gaten, och jag betviflar ej att de fortfarande skulle ha förblifvit hennes enda önskningar ända till dess hon i fattigdom och möda åldrats under detta samma tak, utan att den heliga jungfrun värdigats lyssna till eller bönhöra henne. Jag betviflar ej att det skulle ha gått så, ifall målaren Rens kunnat se stjernorna och ej blifvit förledd ill att i stället blicka på den lysmask hennes lampa liknade då den sken genom mina blad. Men efter den natt då hon så plötsligt drog igen jalussien, tror jag att raden af hen