Göteborgsposten – 5 augusti 1872, sida 2

— Det är derföre att hon obemärkt skall kunna kika genom någon springa, sade vinrankan från andra sidan hörnet der hon kunde höra hvad vi sade. Det var ett profanerande yttrande af vinrankan och hvad Lili beträffar osannt. Jag vågar påstå, att hon ej sjelf visste hvarföre hon drog igen jalusien. Det skedde till följo af någon plötslig impuls, och hou stannade ej för att se igenom springan. Hon gick deremot rakt till sin lilla smala säng, lade sig, läste sina böner och somnade, hvarefter hon sof ända till dess tuppen gol vid ett närbeläget stall och morgonen inbröt. Hon kunde ha bott i ett rum med speglar på väggarne och beklädt med sammet och guld och andra dyrbarheter i något af de tiotusen palatser som äro egnade åt nöjet, och hon kunde ej ha behöft göra annat än luta sig öfver förgylda balkonger i lindarnes skugga och släppa upp små pappersballonger i luften. Nöjet hade mer än en gång sökt locka henne ner från vindskupan för att följa dess hopar, ty hon var fager fastän endast en arbetsflicka i Paris. Men hon hade ej velat, utan sof här under takåsen såsom svalorna gjorde. — Vi ha ej tillräckligt sol, lilla ros, du och jag, brukade hon säga till mig med ett småleende och en suck. Men det är bättre