Göteborgsposten – 3 augusti 1872, sida 1

ö —— — s—Z7 SD RE pra ning bar 1 sitt skot. l(Ke kunde hon ana att den dag, då hon stode färdig att taga sitt vigtigaste steg här i lifvet det simpla yllelitvet och den hemväfda kjolen som hon nu bar skulle vara förbytta i siden och blonder, att blixtrande juvelsmycken till en hel förmögenhets värde skulle betäcka hennes hals och armar, att en prins skulle skicka henne brudgåfvor, en prinsessa fungera som hennes brudtärna och en grefve föreställa hennes fader! I sanning skalden har rätt, då han utbrister: Det bor en gud i sången! och det till på köpet en mäktig gud, en ande lika mäktig som den, hvilken bodde i Aladdins underbara lampa, en ande som för den fattiga, obemärkta, lilla svenska torpflickans fötter lagt rikedomar och skatter som kunna kallas furstliga, som omkring hennes namn gjutit ryktbarhetens gloria och som åt henne förskaffat en jordisk sällhet, som väl torde kunna kallas sällsynt! Och all denna lycka har icke fallit på en ovärdig, ty man vet med visshet att Christina Nilsson är lika god som hon är talangfull, att hon under sin vandring upp mot ryktbarhetens höjd aldrig förglömt sina fattiga föräldrar, sina medellösa antörvandter här hemma i Sverige. Brudgummens namn är helt enkelt: Monsiour Auguste Rouzaud. Och hvad är han? Ja, den som det visste. En tidning kallar honom f. d. parsymör, en annan för f. d. mäklare, en tredje för rik possessiopat och en sjerde påstår med bestämdhet, att han i flera år varit sekreterare hos sin nuvarande gemål. Är det sistnämnda sannt, så har han haft god tid på sig att göra sitt hjertas herrskarinna lika vidlyftiga och utan tvifvel lika intressanta Confessions som den bekante franske filosof, med hvilken ban eger en viss namnlikhet. Atthan emellertid icke är alldeles barskrapad framgår bäst deraf, att han i bröllopsgåfva förärat sin brud ett halsband af oriontaliska perlor, i värde uppskattadt till 18,000 rdr! Eller har den förtjusande Nilssons make måhända haft lika vexlande öden som en viss hr Andersson, om hvilken vår gamle bekante Isidor K. har hvarjehanda att törtälja i ÅAftoubladet för i Onsdags: han är född svensk i trakten af Helsingborg, lemnade fäderneslandet vid 14 års ålder som kajutvakt på ett tyskt skepp; avlände så till Amerika och tjenstgjorde på åtskilliga fartyg till dess han eftor omkring 5 års förlopp fick ett eget fartyg, med hvilket han seglade utefter mexikanska kusten; arbetade sedan en tid såsom schåare vid Neworleans hamn och förtjenade derigenom så pass mycket, att han kunde köpa sig bäst och kärra och åsom en välbeställd Foxpresaman? köra flyttsaker och annat gods åt dem, som ville avlita honom. Sedan det inbördes kriget utbrutit, tjenstgjorde hr A. under närmare två år såsom löjtnant vid Louisianas andra regemente; öppnade derefter en specerihandel, men slog snart nog igen butiken och blef qvartermästare på en af Förenta Staternas ångbåtar samt något senare besälhafvare på en annan; köpte sig slutligen eget fartyg och förtjenade mycket penningar genom lyckliga turer, till dess bap, vär ett år passerat, sålde sin skonert och öppnade ett konditori i Neworleans, hvilket han längre fram utbytte mot en skohandel med ålföljande verkstad. Ifrän att vara skomakare blef han sotograf och egde såsom sådan under omkring två år en stor atelier vid Canalstreet, den förnämeta gatan i Nevorleans. Under de sistförflutna fyra åren bar han gjort goda affärer såsom urmakare och juvelerare i samma stad, der haa för närvarande har en fördelaktigt belägen stor butik och sysselsätter många arbetare. Kajutvakt, sjökapten, åkare, löjtnant, specerihandlare, qvartermästare, ångbåtsbefälhafvare, konditor, skohandlare, sotograf, urmakare och juvelerare, se der en carriöre, som måste förbluffa, en mångkunnighet utan like! Vi kunna knappast påminna oss att något år ha sett så många olycksbändelser förorsakade genom drunkning omnämnda i tidningsspalterna som under denna sommar. I de flesta fall ha utan tvifvel menniskolif förspillts genom okunnighet i simkonsten och man borde derföre mera än som hittills varit p händelsen vid barnauppfostran, inom alla klasi Ber, lägga vigt på undervisning i simkonsten. Att så icke är fallet, bevisas bäst genom det It Pgendomliga förhållandet att en stor del af vår skärgårdsbefolkning ej är invigd i dess ir mart uppdagade mysterier det vill säga just len samhällsklass, som lättast är utsatt, för i. utt få plikta för okunnighet i detta hänseende. Derföre blir det djupblå haf, den fattige i r iskarens säkraste kassaskrin, så ofia äfven 3 nans likkista. I detta fall torde folkskoleläS arne ha ett ytterligare tält för sin mödosamu na, men gagnande och valsignelserika verksg samhet. Ty, enligt vårt förmenande, hvars zilighet väl svårligen torde behötva påpeI n as, borde kunskap i simkonsten helt enkelt ara obligatorisk i alla skolor, såväl goss-som a lickskolor. Detta itråga om sagde idrotts nytta n om skyddsvapen vid lifsfara; hvilken stor nm ch oskattbar vinst densamma medtör ifråga s m kroppens sundhet och harmoniska utveckd ing är alliför allmänt kändt att här vidare 8 ehöfva omordas. De föräldrar och lärare, I s om at liknöjdhet eller at klemande eftergift k ör barnens medfödda motvilja i detta hänseI h nde låta dem -slippa ifrån gkÖmundarvien;n.