Göteborgsposten – 2 augusti 1872, sida 2

dre öm vårdarinna skulle ha förvissnat ända till rötterna och dött af fåfäng längtan efter fältens rena luft och friska grönska. Det var ett enkelt, sträfsamt lif, utan tvifvel — ett lif som knappt kunde tyckas vara värdt all den möda som erfordrades för anskaffande af bröd till dess underhåll. Det var hårdt att jemnt och ständigt nödgas sitta och färga dessa evinnerliga små askar, huru vacker sommardagen än kunde vara derute, huru trötta ögonen än voro. Det var ett hårdt lif och en bitter kontrast mot det glada lifvet rundt omkring i den praktfulla staden, de lysande ekipagerno, de oräkneliga fötter som trampade gatan dernere på väg till något nöje, den glada musik eller de skrattsalvor från hvilka ljudet emellanåt trängde upp. Det är hårdt att sitta i en liten mörk vindskammare och anstränga sina ögon för två sous i timman och höra på en gammal qvinnas barnsliga pjoller eller förebråelser och alltid nödgas vägrande skaka på hufvudet, till svar på grannarnes inbjudningar att göra en utflykt åt skogen eller en seglats uppåt floden. Det är i sanning hårdt att föra ett sådant lif då man är ung och är qvinna och har ljufva glänsande ögon och röda svällande läppar. Och dock var Lili nöjd. Nöjd emedan hon var en fransk flicka;