Göteborgsposten – 2 augusti 1872, sida 1

ten förblindade ögon småle mot mig, då de ej hade någon annan orsak att småle. — Det är bittert att vara inspärrad i en stad, sade en gång till mig en gammal, gammal vinranka som blifvit kastad bland stenarne nerunder och klättrat sig upp mot husväggen, himlen vete på hvad sätt, och lefvat ett halft århundrade inklämd mellan byggnader, kanhända endast en gång på hela sommaren uppfångande en skymt af solsken på sina dsmmiga blad. Det är bittert för oss. Jeg skulle heldre velat ha yxan till roten eller blifvit nerbränd. Men kanhända utan oss skulle de fattigaste bland befolknirgen ej erinra sig huru fälten se ut. När de se ett grönt blad, skratta de litet och gråta sedan — några af dem, förstås. vi, träd och blommor, lefva i städerna alldeles på samma sätt som de der andarne bland menniskorna, hvilka kallas poeter, lefva i verlden — landsflyktiga från sitt himmelska hemland för att genom dem menniskorna då och då skola tänka på Gud. Och jag tror att vinrankan talade sanning. Den som planterar ett grönt träd i en stad planterar säkert äfven en tanke på Gud i månget menniskohjerta som hårdnat af arbete och begär efter guld. Med min älskare vinden och min granne vinrankan lefde jag således nöjd och tålig och