Göteborgsposten – 2 augusti 1872, sida 1

ljaset, trots afskrädet, smutsen och gasen på gatan nerunder mig, var det möjligt för mig att, fastän en ros från Provence och en öppna luftens friborna ros, kunna andas derinne och bära mina blommor och småle då min älskare vinden hvarje vår väckte upp mig ur sömnen och hviskade i mitt öra: Stig upp, ty ett nytt år är kommet! Och för att helsa ett nytt år med ett småleende och ej med en suck måste man åtminstone känna lugn, om ej lycka. Nåväl, jag och fönsterjalusien och några saxifragaväxter och en byacinth och ett balsamträd, som blommade der jemte mig, och en kanariefogel som hängde i en bur hos oss och en slingerväxt som klättrat upp på en sträng öfverst till taket der han hela dagen kunde språka med dufvorna — vi alla tillhörde flickan med de ljufva blå ögonen, hvilken benämndes Lili Kerrouel och för att förtjena sin föda förgylde och färgade sådana små askar för sockerpullor som de eälja i trästånden vid boulevarderna. Hon var en flicka af folket, hon kunde läsa, men jag tviflar på att hon kunde skrifva. Hon var född af bovdföräldrar i en bretagnisk by, och de hade kommit till Paris för att söka arbete samt äfven funnit det för en tid och redt sig bra derpå; men så hade do blifvit