Göteborgsposten – 2 augusti 1872, sida 1

de gröna bladen af min vän vinrankan, de gnistrande kaskaderna af hennes granne springbrunnen — alla dylika företeelser, så obetydliga de än kunde tyckas vara, gjorde denna krogiga passago ganska dräglig och gaf den ändock ett visst slägttycko med skymten af den blå himlen öfver dess lutande tak. Oh hvilken sann visdom! att ersätta fattigdom med konturernas och färgernas behag, med viorankans grönska och springvattnets sorl samt den artistiska harmoni som är lika möjlig för det grofhuggna furustycket som för det polerade elfenbenet. Det är af ingen nytta! utropar ni. Dåre! hvem är det som gifver er parfym — vi rosor, hvilkas färger och ojemförliga behag ingen mensklig artist kan efterapa, eller stockrosen som föraktar oss der hon står stel och prunkande och rak och luktfri? Behag, renhet i färger och prydlighet äro de gudomligheter som gifva ersättning för allt det vederstyggliga, okunniga och elafviska i edert betryckta och eländiga lif, då ni har ti!lräcklig skarpsinnighet för att inse att de äro gudomliga. Men det händer så sällnn — så sällan. I mitt lilla vindsrum, i hvars fönster jag tillbragt mitt lif, voro de erkända gudomligheter och hedrade, så att trots armodet, kakelugnsoset, det lilla rykande och illaluktande