Göteborgsposten – 2 augusti 1872, sida 1

beredde mången stund af tillfredsställelse åt månget sträfsamt lif samt frambragte mången ljuf blomma i denna lilla vrå under taket. Hade mina bröder och systrar gjort bättre, det undrar jag, de som fått lefva på förgylda balkonger eller dö i juvelbeprydda händer? Jag kan ej säga, jag kan endast tala om mig sjelf. Det lilla rum hvari det blef mitt öde att dväljas befann sig, såsom nämndt är, mycket högt uppe i luften, under ett af de spetsiga taken i Luxembourgqvarteret, vid en mycket trång gata, full af rörelse och buller, der man kunde finna alla klasser utom de rika — en blandning af artister, studenter, fruktförsäljerskor, arbetare af bronsoch elfenbensartiklar, sömmerskor, medelmåttiga aktriser och alla de manliga och qvianliga skaparne af dessa ettusen och en konstmessiga bidrag till elegansen, hvilka nöjets verld fordrar lika pockande som arbetets verld fordrar sitt bröd. Det skulle ha varit en ful och vederstygglig gata i hvilken stad som helst utom i Florens eller Paris: i Florens skulle det ha varit färgerna och det antika som räddat den, i Paris var det färgerna och behaget. En glimt af ett ljust draperi, en skymt af en glänsande färg, det lilla ljusröda hufvudet af en hydranges, glansen från något förgyldt bildhuggeri,