Göteborgsposten – 1 augusti 1872, sida 1

lefva sitt lif ut och vara, om också förgäten af äran, äfven förgäten af lidandet. Men nej ; jag har kännt en ros, ja till och med en ros som hade blott en sommardags korta lif att lefva och förlora, dö glad och triumferande midt i sitt lifs skönaste fägring emedan hon dog på en qvinnas bröst och för en qvinnas kyss. Ni ser att det kan finnas rosor lika svaga som männen äro. Jag vaknade, säger jag, upp från mitt elände och min långa nattliga resa tillsammans med min slägt som jemte mig blifvit bortförd, på ett af Madeleinetorgets blomsterbord. Det var middag — den vackre platsen var fall af folk; det var i Juni månad och dagen var strålande. En qvinna från Piccardie satt vid bordet med oss framför sig — en qvinna med blå ögon och örringar af silfver. Hon band oss femtiooch hundratals tillsammans i sådana der dystra samlingar af bleka blomstervålnader som ni på ert menskliga språk ha gifvit namnet buketter. De älskligaste och största bland oss blefvo halshuggna, liksom er Maria Stuart och er Marie Antoinette, och dogo genast, hvarefter deras sköna ljusa hufvuden spetsades upp på smala ståltrådar. Jag, som var helt liten och svag samt mycket ung, innehade visst icke en tillräckligt