Göteborgsposten – 31 juli 1872, sida 2

om den fria kyrkan i den fria staten, tvärtom vilja underkasta kyrkan under staten och, i full konseqvens dermed, äfven vilja under statens domvärjo klafbinda hvarje religiös yttring. Vår farhåga i detta fall finna vi delvis bekräftad af Bismarcks eget blad Nordd. allg. Zzeit., som förklarar Cavoures ofvan nämnda sats för ett rent nonsens och menar, att de religiösa sällskapen måste stå under polisuppsigt, för att de icke må lära annat, än som öfverensstämmer med den verldsliga regeringens intressen. Det börjar nästan visa sig som att den preussiska regeringen, hvilken förut i den ortodoxa protestantiska statskyrkan funnit så villigt redskap, att den tillochmed danat en katekes i full statsanda, äfven velat sträcka sin hand ut öfver den katolska kyrkan, för att jemväl binda den under staten. Vi våga ännu icke påstå, att så verkligen är förhållandet, men den omständigheten, att preussiska regeringen i sina polska provinser begagnar den nya lagen mot jesuiter et consorter till försök att undertrycka det kring sig gripande polska nationalsträfvandet, ger oss rätt att i hela denna sak visa tveksamhet i afseende på sagda regerings verkliga håg att vilja understödja en verklig religionsfrihet. Också tyckes Sydtyskland fortfarande vara katolskt, och om det än är någon öfverdrift, då franska tidningar yttra, att Bismarck genom sin senaste politik förspildt frukterna af Sadowa och Sedan, så är det likväl i alla händelser otvifvelaktigt, att den religiösa Mainlinien ännu består och att den skall vara farligare för Preussen än den politiska, om Bismarck låter det komma till ett religionskrig. Det skall föga tjena honom, att han med jernhand kufvar hvarje motstånd i detta hänseende inom kejsardömet; han skall derför icke kunna hindra de undertryckta ifrån att se sig om efter främmande bistånd. Katolikerna vid Rhen se hän mot Belgien, katolikerna i Posen mot Ryssland. Såsom vii går nämnde, måste man at de tyska tidningarnes yttranden antaga, att de sydtyska katolikerna känna sig i en ännu starkare grad dragna till Österrike, hvilket ju ändock skulle för alltid vara uteslutet från Tyskland. De förjagade jesuiterna finna en tillflyktsort i Tyrolen, hvarifrån de kunna med lätthet fortfara att föra kampen mot Bismarck; det katolska Österrike kan ej underordna sig det protestantiska Preussen i denna punkt, och alla Bismarcks anspråk på, att förföljelsen måtte fortsättas utanför Tysklands gränser, ha varit fruktlösa. Ej ens Ungern vill stänga sig för de män, som utdrifvas ur Tyskland. Man upplefver derför nu, såsom vi äfven i går framhöllo, det egendomliga, att grefve Andrassy, den så länge af alla tyska organer så lofprisade Andrassy, nu angripes i de nationalliberala tyska tidningarne, ja, till och med ringaktas bredvid den nyss förut så häcklade Beust, hvilken siste säges känna som tysk, under det Andrassy är magyar Lund nichts mehr, Orsaken, hvarför Andrassy på detta sätt angripes, är den, att han förklarat sig icke kunna vara med om de förföljelser, som Preussen anställt mot katolikerna eller, kanske rättare,) emot vissa katoliker. Det vill nästan synas som att i denna punkt det goda förståndet mellan Preussen och Österrike icke skall kunna hålla streck, om ens något godt förstånd mellan dessa stater är efter Sadowa en möjlighet. Oaktadt allt hvad som i frasväg uttalats om förhållandet mellan Preussen och Italien, törefaller det likväl troligt, att djupa strömdrag gå under ytan. Den italienska regeringen, sem styr ett katolskt land, kan lika litet som Österrike göra gemensam sak med det protestantiska Preussen. När derför Nordd. allg. Zeit. med den bekante skriftställaren Arnould Rouge uppmanar den italienska regeringen att uppgifva Cavours program om den fria kyrkan fden fria staten, hvilket dock är Italiens lifevilkor och ära, likasom det är bela verldens framtidslöfte, så har sagda regering skäl att utbrista Timeo Danaos dona ferentes. Det är väl icke heller så osannolikt, att, efter hvad de franska tidningarne vilja veta, den italienska regeringen bestämt afslagit Bismarcks upprepade, förslag om att sätta en tysk på S:t Peters stol. Det är mer än olyckligt, act man i Tyskland under Bismarcks auspicier på detta sätt velat klafbinda religionen under statsintresset; ty härigenom skola endast den sanna religionsfrihetons fiender få vapen i händerna mot den fria riktning som yppat sig inom Tyskland och fått namn af den gammalkatolska sekten, hvilken nu öppet framställes inom den katolska kyrkan som ett vapen i Bismarcks hand mot en fri katolsk rörelse, likasom en gång nylutheranismen gjorde den preussiska kyrkan till den mest stockkonservativa inom protestantismen. Vi veta särskilt, huru t. ex. i Sverige organer med goda vapen angripit j denna nylutberanism och i mördande sarkasmer nedsatt den inom vårt lands opinion — men det är ej omöjligt, att samma stämmor skola komma att höjas för en under preussiska staten klafbunden katolicism. Yår varma, vår lifligt hyllade sats är just: den fria kyrkan i den fria staten, och i konseqvens dermed, att vetenskapen, det fria ordet, kort