Göteborgsposten – 31 juli 1872, sida 2

kas, och deras innchåll kastas ut att förderfvas och sönderrifvas. De sågo allt detta och måste likväl stå tysta och passiva, de måste taga sig i akt så att ej någon åtbörd eller blick af vrede skulle reta deras fiender att sända sina gevärskulor i derag barns bröst eller sätta eld på deras boningar. I porten till den lilla hyddan under sykomorerna stod en grupp, tyst och orörlig — Bernadou, lugn, blek och med ett uttryck af trotsigt förakt i ögonen; Margot tryckande sitt rosiga barn mot sitt bröst, Reine Allix med ett uttryck af på en gång fasa och tålamod i sitt ansigte, hållande sin gestalt upprät och krusifixet tryckt mot bröstet. De stodo på detta sätt, väntande de visste ej hvad, endast beslutna att ej visa någon feghet eller begå någon handling för hvilken de skulle behöfva blygas. Bakom dem syntes den försvinnande glöden af elden på den härd som varit medelpunkten för alla deras förhoppningar, all deras glädje; framför dem syntes deras grannars förskrämda ansigten, soldeterna med sina facklor och de skälfvande hästarne. Plötsligt höjdes en röst från den beväpnade hopen: — För hit den der bonden.