Göteborgsposten – 26 juli 1872, sida 2

Endast Reine Allix blickade uppåt kullen öfver floden och mumlade: — Då vi tände segerelden der, låg Claudis död i främmande land. och Bernadon som stod tankfull bland sina blommor sade med ett småleende som var mycket sorgset: — Margot, se hit! Då Picot ropade å Berlin! trampade han på min Gloire de Dijonros och dödade den. De varma dagarne och molnlösa nätterna under den betydelsefulla och rysliga sommaren 1870 skredo förbi, och för Berceau var det en sommar full af förhoppningar om ett godt år och väl fyllda lador, ty aldrig hade fälten burit rikare skördar. Några af de yngsta och bästa arbetarne blefvo verkligen bortförda att förena sig med de skaror, hvilka i tusental och tiotusental skickades mot Rhenfloden. Men de festa af den manliga befolkningen voro gifta och fäder åt unga barn, och folket i byn erfor endast känslor af kärleksfull och förhoppningsfull stolthet vid tanken på huru dess unga män, Louis och Jean och Andrs och Valentin, hade gått bort fulla af hopp och mod, för att återkomma, kanhända — hvem kunde så noga veta? — med epåletter och hedersband. Hvarföre de gått visste man ej rätt klart,