Göteborgsposten – 26 juli 1872, sida 1

var Margot så läraktig, så villig, så älsklig och så full af kärlek till sin man och sitt hem, att Reine Allix hvarje dag välsignade det öde som fört till henne detta faderoch moderlösa, fattiga barn. Bernadon sjelf talade föga; ord voro ej i hans väg, men hans blå, frimodiga ögon hade en glans som aldrig skymdes af något moln, och hans röst egde en ljufhet som gjorde att hvarje hans ord till de två qvinnorna lät som en smekning. — Du är en lycklig qvinna, min syster, sade presten som var nära nog lika gammal som hon sjelf. Reine Allix böjde på hufvudet, gjorde korstecknet och svarade: — Ja, lofvad vare Gud, jag är lycklig! Och i sin lycka gick hon till den koja som beboddes af Madelon Dreux, skoflickarens hustru, och skötte henne och hennes barn under en elakartad feber. Hon satt der både bittida och sent, öfvergifvande sin egen fridfulla härd för att vara i den öfvergifna kojan hos de stackars febersjuka. — Huru skulle man våga vara lycklig om om man ej vore till någon nytta? brukade hon säga till dem som sökte öfvertala henne att ej utsätta sig för en sådan fara. Madelon Dreux och hennes familj tillfrisk