Göteborgsposten – 26 juli 1872, sida 1

Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Paris d. 19 Juli. Ehuru dagen för subskriptionen till det nya lånet ännu ej är fullt bestämd — det heter dock såsom sannolikt, att luckan skall öppnas Lördagen den 27, för att ej stängas förr än påföljande Måndags qväll — så äro redan alla menniskor i rörelse för att på ett eller annat sätt få vara med derom. Det är icke blott inom den egentliga finansiella verlden, som denna rörelse pågår, utan den omfattar alla klasser af samhället. Det finnes intet land, der välmågan öfverhufvud taget är större än i Frankrike, detta är en bekant sak, och så snart man bortser från de egentliga proletärerna, är det ganska få, som icke ega någon liten sparpenning. Alla dessa milliontals små rännilar hålla nu på att sila sig fram för att antingen enstaka eller förenade i bankirernas händer till större bifloder utlöpa i den stora guldströmmen, som i glänsande kaskader skall forssa ut ifrån Frankrike till Tyskland. Det är ett sormligt raseri, som beherrskar alla, att få aflemna sina penningar, och man vet icke huru man skall bära sig åt för att vara riktigt säker på att bli af med dem. Den annars i allt hvad penningeförhållanden vidkommer så försigtige fransmannen, är nu färdig att kasta sig sjelt och sin plånbok i armarne på den förste bäste spekulant, som slår upp en annons i sitt tönster, utlofvande att alla de belopp, som insättas hos honom skola komma att deltaga i lånet utan någon reduktion. De besynnerligaste kombinationer uppgöras för att nå detta eftersträfvade mål, och tilloppet af individer, som erbjuda sig till bankirerna för att huru länge som helst, vore det än i åtta dygn, dag och natt, på förhand posta utanför någon af subskriptionslokalerna, lärer vara ofantligt. Ty, likasom den som först kommer till qvarnen, får först malet, så har också den som först kommer till luckan: den största utsigten att, utan afseende på bankirernas stora bidrag, verkligen så den lyckan att aflemna sina penningar till staten. Nya affärsagenter växa upp som svampar i alla gathörn, och det skulle mycket förvåna mig, om icke åtskilliga af dessa företagsamma herrar, när det kommer till kritan, skola föredraga att behålla de lättrogna långifvarnes penningar i sm egen ficka och i all tysthet taga vägen till Belgien istället för den till finansministeriets byråer.) Alla de finansiella småtidningarne — det finnes en hel hop at den sorten, som äro i sitt slag rätt farliga små blad — erbjuda sig gratis att betjena sina klienter med irreduktbla subskriptioner. Le Petit Journal, som har en mycket stor spridning bland den lilla bourgeoisien, har bildat ett syndikat för statslånet, för att be) Till bevis på, hurudana affärsagenterna stundom kunna vara i Paris, tjenar följande händelse, som just för ett par dagar sedan passerat. En okänd presenterade sig på en sådan herres kontor — Gazette des Tribunaux kallar honom hr D. — vid rue aux Ours. — Min herre, sade han, under min frånvaro från Paris under kommunen, dog en min tant på doktor Dubois hospital. Poliskommissarien i qvarteret tillkallades för att försegla hennes qvarlåtenskap. Men dagen efter truppernas inryckande kom han tillbaka, bröt törseglingen och bemaktigade sig en summa af 30,000 francs. Hr D. torkade den frambrytande svetten ur pannan. — Hvad heter poliskommissarien? frågade han. — Det var en vid namn B., som ända hittills undgått polisens efterspaningar?— Och har ni nägra papper, som utvisa er rätt till artvet? — Jag har just på mig ett ojäfaktigt bevis, se här!s Hr D. bleknade. Den föregitne arftagaren var en medlem af polisen och affarsmannen sjelf var ingen annan än tjufven.