Göteborgsposten – 26 juli 1872, sida 1

m AA A A — 2 envishet, koketterar med radikalerna och låter dem tro på hans medverkan till nationalförsamlingens upplösning — en sak hvaraf han rimligen icke kan vara vän, då den närmaste konseqvensen deraf skulle bli hans egen afdankning och Gambettas anträdande till makten. De radikala tidningarne erbjuda sedan några dagar en högst originel lektyr. Skulle man tro dem, så är det nu de och deras parti, som äro de konservativa. Man måste göra ett slut på revolutionerna för alltid. Man måste konservera republiken. Det är bara monarkisterna som äro orostiftare och revolutionärer. — Kommunens försvarare talade icke bättre. Äfven de voro konservativa och ville för allt i verlden konservera sin kommun. Parlamentskommissionens förslag rörande folkundervisningen bar endast för några dagar sedan inkommit tillnationa!församlingen, men har redan gifvit ämne till passionerade stridigheter. Klandret och bifallet korsa sig deröfver med den yttersta liflighet. Förslaget är synbarligen en efterbildning af 1850 års lag, som genomdrefs af hr de Falloux. Det är två stora principer, som äro de förherrskande deruti. Den ena, den som för första gången ålägger familjefadren den moraliska skyldigheten att låta undervisa sina barn, den andra, den som medgifver familjens chef rättigheten att välja mellan den religiösa och den anti-religiösa undervisningen åt sina bara. Huruvida det förstnämnda stadgandet är tillfyllest för att uppnå det mål man åsyftar, kan väl vara tvifvel underkastadt, men det är ganska säkert) att sådana straffbestämmelser för afhållande från skolan, som vissa andra länders lagstiftning, deribland äfven vår, innehåller, äro förhatliga för den allmänna opinionen i Frankrike, hvilken man ingalunda fär bedöma efter några liberalt-radikaia hufvudstadstidningar, isynnerhet i en sådan fråga som denna. Att finna en riktig lösning härvidlag är emellertid ingen lätt sak. — Hvad som deremot af den, som lugnt och opartiskt ser sakerna, obetingadt måste lofordas i kommissionens förslag är den andra grundsatsen, den om familjefadrens rätt att bestämma öfver riktningen at sina barns undervisning. Hvad än motståndarne till förslaget må säga, så är det dock principen om undervisningens frihet som härigenom är häfdad, och att ropa på klerikalism och obskurantism med anledning häraf är ingenting annat än tomma ord. Den som tagit kännedom om resultaten af den kongreganistiska undervisningen måste, om han dömer utan partisinne, ovilkorligt medgifva det berättigade uti att lemna densamma en plats vid sidan aflekmannaundervisningen.