Göteborgsposten – 25 juli 1872, sida 1

vördnadsfull ömhet och helt aakta samt något blygt yttrat: — Farmor, skulle det vara dig kärt om jag någonsin — skulle gifta mig? Reine Allix satt tyst under en minut eller mer, luktande på buketten och sättande den i en liten brun mugg. Derefter betraktade hon honom stadigt med sina klara mörka ögon och yttrade: — Hvem gäller det, mitt barn? Han var alltid ett barn för henne, denne sistfödde af de talrika afkomlingar som en gång bott med henne i sykomorernas skugga och nu alla försvunnit från jordens yta, lemnande honom och henne allena. Bernadons blick mötte frimodigt hennes. — Det gäller Margot Dax; behagar det dig, farmor, eller icke? — Det behagar mig mycket, svarade hon enkelt. Men det förmärktes en liten darrning kring hennes fasta mun, och hennes åldriga hufvud böjdes ner öfser gullvifvorna. Hon hade förutsett det, hon var glad deröfver, och dock förorsakade det henne för ögonblicket en viss smärta. — Jag är mycket tacksam, sade Bernadon med en glimt af glädje i sitt ansigte. Han var oberoende af sin farmor; han skulle mycket väl kunnat lefva gift på hvad