Göteborgsposten – 24 juli 1872, sida 2

germanland. Från Utlandet. Det hittills oerhördt stora lån, som Frankrike kommer att om några dagar upptaga, gifver oss anledning att yttra några ord om den europeiska kapitalrörelsen, hvilken nu erbjuder så märkliga företelser. Om man betraktar dekolossala summor, som genom de europeiska penningmarknaderna uppbragts under det sista halftannat seklet för olika ändamål; om man dermed jemför det sannolika omfånget af de besparade kapitaler, som under denna tid blifvit disponibla för att nedläggas i lån och tager i beräkning produktionen af ädla metaller, så uppstår ovilkorligen den frågan, genom hvilka medel det i ögonen fallande missförhållandet mellan dessa tre faktorer kan utjemnas. År 1871 absorberades 10,000 mill. ooh under de första tre månaderna af detta året nära 6,000 mill. fres af statslån, kreditinstituter, jernvägar och industriela anläggningar, enligt en oss föreliggande beräkning. Att Europas 300 milloner innevånare, af hvilka på sin höjd en proc. kan anses för kapitalsamlare, skola under så kort tid hafva faktiskt hopsparat dessa ofantliga summor, är alldeles omöjligt, och likväl se vi, att de europeiska penningmarknaderna, långt ifrån att visa någon uttömning, för närvarande modigt motse de fordringar, som skola genom det franska lånet ställas på desamma, och enligt all sannolikhet skola rikligen betäcka det. En liknande motsägelse visar sig emellan guldproduktionen och de genom kapitalmarknaden gjorda inbetalningarne. Den engelska guldmarknaden kan med skäl betraktas som centralpunkten för de massor af ädla metaller, som vunnits på de mest gifvande produktionsområdena å hela jordklotet. När derför införseln af ädla metaller till London i årlig medelberäkning icke öfverstiger 500 mill, fres, så är detta i alla händelser maximum af hvad penningmarknaden kan årligen uppdrifva i nya kontanta medel, ty man bör icke glömma, att af dessa 500 mill. en stor del består af summor, hvilka ej produceras nya, utan genom samfärdselns olika kanaler funnit sin väg till London, sedan de förut exporterats derifrån till de kontinentala platserna. Produktionen af nya metalliska valutor öfverstiger derför i intet fall 500 mill. om året, och det oaktadt ha 10,000 mill. kunnat nyinbetalas å Europas olika penningplatser. Förklaringen af all denna motsägelse erbjuder oss den höga utveckling, som kreditväsendet ernått. Denna utveckling gör det möjligt, att det tjugofaldiga beloppet af hvad som nyskapats i metalliska valutor kunnat användas till nya värden, och samma förhållande torde äfven framträda i afseende på de besparingar, som blifvit disponibla, d. v. s. i afseende på de nyskapade kapitalen. Och detta återigen kan endast tänkas derigenom, att de kapitaler, som nedläggas i olika företag, i sin ordning skapa nya kapitaler, ja, ännu mera, att de efter någon tid frigöra hela den summa, som nedlagts, och i dessa frigjorda samt åt cirkulationen återlemnade summor efterlemna ett nytt kapital. Under de första sex månaderna af innevar. år användes i Europa mer än 3 milliarder på jernvägsarbeten. Det beböfver ej bevisas, att dessa 3 milliarder, hvilka måst efter hand utgifvas för arbetslön och anskaffande af materiel, icke för alltid undandragas rörelsen och att det oaktadt, när de arbeten, för hvilka de användts, fullbordats, i sjelfva jernvägen finnes en eqvivalent för de 3 milliarderna. Frågan är blott denna. Huru lång tid behöfva dessa 3 milliarder, för att genom jernvögsaktiebolagets, byggnadsentreprenörens, arbetarens och detaljhandlarens händer kunna återvända till kapitalistens kassakista? och hvilken förmåga har krediten att å ena sidan påskynda och å den andra anticipera detta kretslopp? Att denna förmåga i dag är vida större än för några år sedan, behöfver ej heller bevisas, den framgår ur den enkla, af ingen bestridda omständigheten, att nedläggandet af 10,000 mill. fres i en mängd företag på ett år skulle sör ett decennium sedan fört hela Europa ofelbarligen hän mot bankrutten och alstrat den mest förödande penningoch kapitalkris, under det att den allmänna marknadens tagande i anspråk i denna grad nu återigen försiggått utan något märkligt störande. Krediten gitver således kapitalmarknaden numera otvifvelaktigt förmågan att använda samma kapital, som nyss togs i anspråk, till ett andra och tredje företag och att alls icke behöfva afvakta den tidpunkt, då de fastlåsta penningarne blifva faktiskt åter lediga.