UItställningen i Köpenhamn. (Bref till Göteborgs-Posten.) XV. I en viss dansk vådevill förekommer bland andra goda saker äfven följande gyllene reseregel: Man maa bryde med Hast Alle Lenker, som binde til Hjemmet os fast, Då jag, efter att ha presenterat för mina ärade svenska läsare den köpenhamnska utställningsbyggnaden och allt dess brokiga innehåll, uppfordrar dem att lägga denna regel på sinnet, antar jag att man icke kan hitta på att beskylla mig för att utan skäl väcka resetankar och reselust. Köpenhamn kan under vanliga förhållanden väl förtjena att bli målet för en sommarutflykt, så mycket mera nu, då det bjuder sina gäster på någonting så extraordinärt som utställningen. Antagligen har man redan insett detta och mitt omnämnande af den ifrågavarande reseregeln skulle då i sjelfva verket heller icke stå här som en blott och bar reseuppmaning. Jag ville säga, att då man flyger ut ur boet och vänder ryggen åt hemmet, så skall man med detsamma hvarken under den ena eller andra formen föra hommet med sig på resan, utan rentaf glömma bort burudant man har det der samt helt och hållet gå upp. i de nya förhållanden, hvari man införes. Om jag skall tala uppriktigt, så har jag en särskild anledning till att lägga mina göteborgska läsare detta på sinnet. De skulle göra orätt att följa några andra göteborgares exempel, hvilka i denna tid gjort en tittin i Köpenbamn, men funnit vistandet i staden så outhärdligt, att de straxt måste vända om igen. Orsaken till denna deras flykt var mycket egendomlig. Icke som skulle de på något sätt kännt sig besvärade af solen, som stekte dem, af trängseln, bullret och dammet — nej, det som gjorde Köpenhamn så förskräckligt för dem var helt enkelt bristen på hårdt bröd. Jag försäkrar er, det var verkligen detta och endast detta som mankerade. Se det kan